Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsbiblioteks förvärv av den inhemska bokproduktionen, med särskild hänsyn till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryssland samt Luxemburg. Ingen avlämningsskyldighet förekommer i Belgien,
Bulgarien, Schweiz (utom kantonen Génève) samt ett antal småstater i Tyskland.
I Tyskland[1] har alltjämt partikularismen hindrat ett enhetligt reglerande av
avlämningsfrågan. I de stater, där avlämningsskyldighet förekommer (t. ex.
Preussen, Bayern, Würtemberg) åligger den antingen förläggaren eller boktryckaren.
I forna konungariket Sachsen, där bokhandelscentralen Leipzig är belägen,
finns däremot sedan år 1870 ingen avlämningsskyldighet. Av Tysklands många
och stora bibliotek kan intet, icke Preussiska statsbiblioteket i Berlin, ej heller
Bayerska statsbiblioteket i München, göra anspråk på att vara Tysklands
nationalbibliotek i den mening begreppet nationalbibliotek nyss definierades. I Berlin
finnes fullständigt samlat endast vad som av trycket utgivits av förläggare inom
Preussen och av dessa blivit enligt lagens föreskrift avlämnat till statsbiblioteket;
vad som inom Preussen tryckes utan att vara förlagt av där bosatta förläggare,
måste liksom den övriga tyska bokproduktionen köpas, om dess förvärvande till
statsbiblioteket anses önskligt. Urvalet göres emellertid mycket rikhaltigt, enär
preussiska staten anvisat stora summor för ändamålet. Utan att i egentlig mening
vara det har Berlinbiblioteket fått spela rollen av Tysklands nationalbibliotek.
På senaste år har i Tyskland framträtt en ny biblioteksskapelse, avsedd att för
framtiden från år 1913 i största möjliga utsträckning samla den tyska bokproduktionen,
nämligen Deutsche Bücherei i Leipzig.[2] Detta egenartade biblioteks
karaktär av bokarkiv är fastslagen i § 1 av dess stadgar, där det heter, att bibliotekets
uppgift är att vara »ett arkiv för den tyska litteraturen och den tyska bokhandeln,
ett offentligt, för användning på ort och ställe fritt tillgängligt bibliotek».
Biblioteket, som är ett mellanting mellan privat stiftelse och offentlig institution, äges
av Tyska bokhandlarbörsföreningen, medan förvaltningskostnaderna bestridas av
sachsiska staten och staden Leipzig. Börsföreningens medlemmar, som utgöra det
övervägande flertalet av Tysklands bokförläggare, jämte åtskilliga utom
börsföreningen stående förläggare ha frivilligt förbundit sig att för de närmaste tio
åren framåt utan ersättning till biblioteket överlämna sina förlagsartiklar; för övrigt
är biblioteket för sina förvärv hänvisat till köp samt gåvor av myndigheter,
korporationer, föreningar samt enskilda. Ett försök, som gjordes våren 1919, att genom
stadgeändring ålägga börsföreningens medlemmar förpliktelse att till Deutsche
Bücherei utan ersättning avlämna sina förlagsartiklar rönte nästan kompakt
motstånd bland förläggarna och avvisades. Hur utvecklingen för framtiden kommer
att gestalta sig för det nya biblioteket, därom är ej gott att nu profetera.
Till denna kortfattade redogörelse för de åtgärder, som i de europeiska länderna
vidtagits för att samla och bevara den inhemska bokproduktionen, må även fogas
några ord om förhållandena inom Nordamerikas Förenta stater. Där existerar ej
nationalbiblioteksproblemet i samma mening som i den gamla världen. Varken
för unionen som helhet eller för de särskilda staterna finnas några lagbestämmelser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
