Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bennett, Arnold. En tusan till karl. En äventyrshistoria från de fem
städerna. A. B. 1919. 309 s. Hcee. 6:75.
»En tusan till karl» (på engelska The card) är en bok om en visserligen renodlad, men
icke desto mindre genom sitt oförbränneliga humör och sina originella bovstreck ganska
sympatisk streber-typ ooh hans synnerligen lyckosamma karriär. Hans födelsedatum sammanfaller
exakt med Bennetts eget, och man tar knappast fel, om man i boken ser ett litet stycke självbiografi.
Man jämföre den oförbehållsamma skildring av sig själv som B. givet i The truth
about an au thor (sanningen om en författare). G—a L.
Buchholtz, Johannes. Tusenkonsrnären. Roman. Övs. fr. da. av Ebba
Atterbom. Å. & Å. 1920. 245 s. Hceda. 7:50.
Denne författare har på senaste åren gjort sig uppmärksammad även utanför Danmark.
Han skildrar på egenartat stämningsrikt sätt rätt underliga människor och lyckas göra dem
sannolika. Här tecknar han ett halvförryckt original med ett stänk av snille, ej olikt sådana
typer i vårt eget land. Rg.
Gjellerup, Karl. Den gyllene grenen. Berättelse från kejsar Tiberius’ tid.
Övs. [fr. da.] av Hugo Hultenberg. Nst. 1919. 307 s. Hceda. 9:—.
Handlingen i denna bok rör sig om ett motiv från antikens dagar. Den är synnerligen enkel.
En ung germanhövding, Siegmund, som vistas som gisslan hos kejsar Tiberius, gör ett
mordförsök mot denne, som förolämpat hans trolovade, Tusnelda. Han räddar sig till ett
fridlyst tempel och lyckas komma i besittning av den gyllene grenen, som räddar sin innehavare
undan lagens tillämpning. För att komma i åtnjutande av templets skydd måste han
emellertid först — enligt dess stadgar — i brottningskamp besegra en av dess präster, vilka alla
utgöras av förrymda brottslingar. Förf. låter emellertid hans motståndare, en gubbe på över
sjuttio år, mot sin vilja fälla den kraftige unge germanen till marken. Denne är därmed
dödsdömd. Tiberius sörjer emellertid för en storslagen hädanfärd för honom och Tusnelda, som
önskar dela hans öde. De kvarlämnas på kejsarens eget ståtliga skepp, sedan detta borrats i
sänk, varpå det — fullt eklärerat som till fest — långsamt sjunker i vågorna. Med denna
teatereffekt avslutas boken.
Detta är allt. Resten utfylles med en del långrandiga och skäligen ovidkommande utläggningar.
Ur litterär synpunkt torde det föreliggande arbetet kunna betraktas som värdelöst.
Figurerna äro schablonmässigt tecknade, deras långrandiga utläggningar förmå ej väcka något
intresse, och det hela förutsätter en mer än lovligt stor naivitet hos läsaren för att vara
njutbart. Något värde som historisk tidsskildring äger det ej heller. Handlingen kunde lika
gärna varit förlagd till det gamla Egypten eller till medeltiden eller ett fantasilandskap, den
bär ej minsta spår av något särskilt samband med kejsartidens Rom. E. B—n.
Gunnarsson, Gunnar. Fosterbröder. Roman från Island landnamstid. Övs.
fr. da. av Valborg Hedberg. A. B. 1919. 405 s. Hceda. 10:—.
En skildring i den gamla isländska sagans ända av de två fosterbröderna Ingolf och Leif,
deras barndom och uppväxt i Norge samt av huru de för att göra bot för en dödad ovän
dömts att lämna Norge och söka sig ett nytt hemland, vilket blir den nyupptäckta och med
det okändas tjusning lockande sagoön Island. Utan att nå upp till sina förebilder i fråga om
uttryckets korthuggna kärnfullhet ger dock berättelsen en god bild av den tidens liv hemma
och under vikingafärden. Karaktärsteckningen är god; motsättningen mellan Ingolfs lugna
trygghet och kärlek till fäderneärvda seder och bruk samt den oberäknelige och impulsive Leif,
som man får taga på gott och ont, är given med övertygande åskådlighet. Även de båda
kvinnor, som förekomma i boken, äro klart och säkert tecknade. E. B—n.
Heine, Heinrich. Sångernas bok. Ett urval i svensk omdiktning av Hjalmar Procopé.
B. & B. 1920. 260 s. Portr. Hcef. 6:—.
Att översätta lyrik så att översättningen till alla delar — både verbalt och i ton och
stämning — täcker originalet är väl helt ogörligt. Man får nöja sig med »ett så nära som
möjligt». Särskilt svår är väl Heine med sin nyckfulla ledighet och nonchalans, ständigt
svängande mellan djupt sentiment, självironi och bitande satir. Men Hjalmar Procopé har i
sitt urval ofta briljant lyckats träffa just den Heineska tonen. Hans översättningar ge flerstädes
just den Heineska stämningen. Procopés tolkning av Loreley når väl ej upp till Viktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
