Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Den allvarsamma leken» är Söderbergs längsta roman. Författarens kvickhet, sarkasm
och känslighet framstå även här i sin fulla överlägsenhet, och fastän boken kan efterlämna en
känsla av tomhet och hemsk ödslighet, måste man dock erkänna, att den är en konstnärs verk.
Men det fordras rätt mycken mognad och smak för att rätt njuta den som konst, och jag tror
knappast det ligger något filiströst i den uppfattningen, att den är mindre lämplig för de
populära biblioteken. Hj. L—n.
Tavaststjerna, Karl A[ugust]. Dikter i urval. D. 1, 2. Söderström,
Hfors 1919. Hcb. Fmk. 30:—.
Tavaststjerna var Topelius’ närmaste arvtagare inom den finska lyriken. Den som vuxit
upp med och i de tidiga ungdomsåren hänförts av dessa strofer kan i detta urval
konstatera, att dessa vers ingenting förlorat under åren. Det är någonting, av nyutsprungna björkars
luftighet över dessa strofer. Någonting käckt och trotsigt, men oftast ungdomligt vekt och
ljust vemodsmättat. Någonting av den finska naturens eget längtansfulla vemod, men också
något av det finska lynnets okuvliga seghet och oböjlighet. Hur speglas ej de unga känslorna
i »För morgonbris» och »Nya dikter»! I »Dikter i väntan» och »Laureatus» är tonen
mörkare och den mognade mannens besvikenhet kommer fram i försynta eller stolta bikter. Den
forna ljusa durklangen har bytts i moll, men strofernas fasta, stolta manlighet och den skyggt
förnäma, veka gratien äro desamma. — För den som ej förut känner Tavaststjerna kunde en
inledning varit på sin plats till detta urval. Som detta nu är, ger det en god föreställning om
T:s lyrik, som har den rang och betydenhet, att den avgjort bör införlivas med biblioteken. Hj. L—n.
Tegnér, Esaias. Samlade skrifter. Ny kritisk uppl, kronologiskt ordnad.
Utg. af Ewert Wrangel och Fredrik Böök. D. 2—4. Nst. 1919—20. Portr.
Hcb. (2) 11:—, (3, 4 à) 13:—.
2. 1808—1816. — 3. 1817—1821. — 4. 1822—1824.
Med det nu föreliggande fjärde bandet har utgivandet av denna Tegnérupplaga programenligt
fortskridit så att hälften utkommit. Fortsättningen infriar till fullo vad början lovade
(jfr Bibl.-bl. 1919 s. 133). Utöver vad föregående upplagor innehållit meddelas här mycket
nytt, särskilt i breven. Och den förträffliga kommentaren har på sina ställen vuxit ut till hela
små koncentrerat innehållsrika utredningar om de enskilda skrifterna såsom t. ex. anmärkningarna
till de i 3:dje bandet intagna aktstyckena vid rektorsvalet 1818. B. M.
Wahlström, Lydia. Sin fars dotter. Roman. Nst. 1920. 253 s. Hcb. 10:—.
Då man gjort till stor del fullständigt analoga erfarenheter med hjältinnan i d:r Wahlström
senaste bok, har man av bl. a. detta skäl ganska svårt att bedöma arbetet ur rent
estetisk synpunkt. Förf.:s gestaltbildande förmåga är här icke heller i allmänhet av den art, att
den drar intresset från förhållandena till personerna. Av dessa senare är dock en och annan
tecknad med friska färger, främst »Greven», en bussig och trohjärtad flicka med pojkfasoner,
som äro allt för mycket en del av henne själv för att icke ha sin rot i naturen; de härstamma
säkerligen icke från den samskola, där »Greven» för övrigt lärt sig att se sunt på manliga
kamrater och deras arbetsprestationer. Mindre övertygande synes mig däremot en av bokens mera
framträdande figurer, statsrättsläraren professor Tegrelius, högerns beundrade och fruktade
teoretiker, K. U:s ordförande och slutligen regeringschef. Denne väldige — och något snobbige —
profet i Juda talar ett språk, som påminner om en nybakad fil. kändts, den där vill imponera
med all sin nyförvärvade visdom, och hans föraktbräddade kategoriska omdömen om politiska
motståndare torde icke kunna skänka annat än slagord åt redan övertygelsetrogna partikamrater.
Denne faders betydligt intelligentare dotter är bokens huvudfigur. Hennes utvecklingshistoria
är icke utan intresse, men väsentligen tycks hon vara till för att bilda en medelpunkt, kring
vilken vissa förhållanden i vår äldsta — och mest fördomsfulla? — universitetsstad lämpligen
kunna grupperas.
Vad framställningen av dessa förhållanden angår, måste dess sanningsenlighet vitsordas. D:r
Wahlström är icke en otrogen kvinnosakskvinna, som »framställer studentskorna i dålig dager».
Ett sådant omdöme är ensidigt och visar bristande kritik. Förf. har framställt många sorters
studentskor, men hon tar inte parti, proklamerar icke något ideal. Att den vita mössan,
särskilt på senare tider, ofta betecknat ett snobberi, och att Uppsala och »studierna» ofta blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
