Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grenander, Max. Einsteins relativitetsteori. En revolution inom vetenskapen.
Nst. 1920. 58 s. Ucb. 2:90.
En av förutsättningarna till den numera gängse åsikten om att ljuset är en vågrörelse är,
att denna vågrörelse har något medium att fortplanta sig i. Fördenskull uppställdes den
fullständigt hypotetiska »eter»-teorien, enligt vilken etern är ett fullkomligt elastiskt fluidum,
som uppfyller hela världsrymden och vari ljusvågorna skulle kunna fortplanta sig.
Flera försök gjordes för att verifiera denna åsikt, dock utan framgång, till dess tyskamerikanaren
Michelson angrep problemet. Hans tankegång skulle populärt kunna uttryckas på
följande sätt: antag vi ha ett stillastående järnvägståg och skjuta vinkelrätt mot detsamma en
gevärskula mot ett av fönstren. Kulan passerar vagnen och går ut genom motsvarande ruta
på andra sidan. Annorlunda är det om tåget är i gång. Då går kulan snett genom vagnen
och ut genom motsvarande vägg först längre bakåt. Ett liknande förhållande borde existera
mellan en ljusstråle och jorden. Eftersom etern tillhör världsrymden och ej vår jord måste
denna senare röra sig i förhållande till etern. Man borde därför på något sätt kunna för en
ljusstråle, som är en svängning i etern, påvisa ett liknande förhållande som för gevärskulan.
Michelson utförde försöket tillsammans med Morley, men kom till det förbluffande resultatet,
att någon förskjutning ej kunde påvisas eller, med andra ord, det såg ut som om jorden stod
stilla i förhållande till etern. Den enklaste till hands liggande förklaringen till detta märkliga
förhållande vore, att etern släpade med jorden. Denna åsikt måste dock förkastas efter
verkställda undersökningar. En hel del andra teorier uppställdes, av vilken Lorentz’ hade den
största framgången. Här ingrep nu Einstein och utvidgade densamma till sin allmänna
relativitetsprincip. Einstein är ej den första som infört relativitetsbegreppet i fysiken. Redan den
klassiska mekaniken (Galilei, Newton) hade uppställt en relativitetsprincip. Enligt denna
skulle man, ifall man befann sig i en järnvägsvagn med tätt slutna fönster, på inga sätt med
tillhjälp av mekaniska hjälpmedel kunna avgöra om tåget stod stilla eller befann sig i rörelse.
En kastad boll t. ex. skulle bete sig precis på samma sätt i båda fallen. Einstein utsträckte
nu den klassiska mekanikens relativitetsprincip till att omfatta även optiska och elektriska
fenomen. Hans relativitetsprincip lyder: man kan varken med mekaniska, optiska eller
elektriska experiment avgöra om en kropp befinner sig i vila eller i rörelse. Denna princip satte
Einstein helt enkelt upp som ett postulat, utan några andra experimentella eller logiska
grunder än att härigenom det Michelsonska försökets negativa utslag skulle förklaras. Alla de
märkliga konsekvenser Einstein kunde draga ur sin hypotes och de epokgörande bekräftelser,
som några av dessa erhållit, ger såväl Grenanders arbete som det nedan upptagna arbetet
av Pflüger en liten inblick i. Den mest lättlästa, sakliga och välskrivna av dessa båda böcker
är utan jämförelse Grenanders, även om den ej på långt när fullständigt behandlat det stora
ämnet. Pflügers bok är däremot rätt så svamlig och även på sina ställen långtifrån populärt
skriven. I. B.
Oseen, C[arl] W[ilhelm]. Atomistiska föreställningar i nutidens fysik. Tid,
rum och materia. Femton föreläsningar. A. B. 1919. 201 s. (Tidskr. f. elementär
matematik, fysik o. kemi. Tvångsfria tilläggshäft. 1.) Ucb. 9:—.
Boken behandlar de två mest brännande problemen inom nutida fysisk forskning: åsikterna
över materiens byggnad och den Einsteinska relativitetsprincipen. Huvudvikten har förf. lagt
på den teoretiska framställningen av problemen. Radioaktivitetsforskningens och
röntgenspektroskopiens insatser på området äro ej behandlade. Som arbetet kanske är det utförligaste vi
på svenska för närvarande äga över dessa spörsmål, har förf. ej kunnat undvika att använda en
rätt så ingående matematisk behandling. Universitetskunskaper i matematik och mekanik äro
därför nödvändiga för dem, som riktigt vilja tillgodogöra sig bokens innehåll. Trots den
arbetsamma läsningen kommer läsaren dock snart att finna, att han fått riklig lön för sin möda.
Det levande och medryckande sätt, varpå förf. skildrat sitt ämne och varmed han förstått att
framlägga strävandena, förhoppningarna och resultaten på detta område, kan ej undgå att verka
fängslande. I. B.
Pflüger, A[lexander]. Den Einsteinska relativitetsprincipen i populär framställning.
Till sv. [fr. ty.] av J. Tandberg. H. G. 1920. 46 s. Ucb. 1:75.
Se ovan recensionen av Grenanders arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
