Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Mathias Feuk: Barnet i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BARNET I LITTERATUREN.
[1]
Av rektor Mathias Feuk.
Till den bekante 1700-talspedagogen Basedows »Elementarwerk» finnas en rad
kopparstick av den ävenså bekante konstnären Chodowiecki. Bland dessa är ett
föreställande tvenne gossar, vilka göra sin entré och sin reverens för sin pappa
och mamma. Alla tre äro klädda likadant och på precis samma sätt som pappan:
stångpiska med bandrosett och lockar vid öronen, frack, knäbyxor, trekantig hatt,
som alla hålla i samma ställning med ena handen. Den andra är vördnadsfullt
tryckt mot hjärtat under den bugande komplimang de tre miniatyrherrarna göra
för sina dagars upphov. Ty miniatyrherrar, icke barn, det är vad dessa tre
väldresserade exemplar av sjuttonhundratalsungdom äro.
Det var nämligen ett av 1700-talets, upplysningstidens, väsentligaste fel, att
dess ensidiga betonande av den själsförmögenhet vi kalla förståndet lett till ett
undervärderande av känslan och därmed också av det naiva, oskuldsfulla, fantasifyllda
— allt några av grundelementen i barnens psyke. Det var också då man
trodde sig böra undervisa barn med de moraliserande fabler, vilka vi nu äldre
nog ännu minnas från vår barndoms läseböcker, där ett eller annat exemplar av
dem ännu blomstrade. T. ex. den lärorika historien »En padda såg en tjur.
Vad hände? — — — Hon spände och sig åter spände, till dess hon sprack, det
arma djur!» Och härutav drogs så den förträffliga lära, som kortast uttryckts i
ordspråket »högmod går före fall». — Den, som försökt återberätta denna historia
för ett barn, skall antagligen få ett svar liknande det jag fick vid ett dylikt
tillfälle: »ja, men blev paddan verkligen lika stor som tjuren — innan hon sprack?»
Barnets fantasi och reflexion gick nämligen, och helt naturligt, i en helt annan
riktning än vad den ursprunglige diktaren, eller kanske rättare sagt konstruktören,
av fabeln tänkt sig. Felet i hela denna uppfattning av barnet och dess själsliga
orientering var nämligen, att man betraktade barnasjälarna som en miniatyrupplaga
av de vuxnas.
Går man tillbaka till äldre tider, skall man ej heller där, i litteraturen, finna
något större intresse för barnen och deras egenart. Man ser visserligen ibland
såsom ett karakteristiskt drag hos den grekiska lyriken dess »gosselynne» betonas.
Och det är visst sant, att över grekisk dikt strålar ett skimmer av den tid, »då
morgonens dagg låg på livet kvar». Men det var den manliga ungdomen man i
Grekland, främst ur statsnyttans och försvarets synpunkt, intresserade sig för, icke
barnen. Förklaringen härtill ligger, liksom vad romarfolket beträffar, åtminstone
delvis i att barnen uppfostrades av slavar, och vår tids intima samhörighet mellan
föräldrar och barn existerade sålunda i stort sett icke.
[1] Föredrag hållet vid ett möte för bildande av en lokalavdelning av »Föreningen för
Östergötlands barn» samt vid en bibliotekskurs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:12:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1925/0011.html
