Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Mathias Feuk: Barnet i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En värld skall dagas i hans spår
och varje skugga vika.
Det är samma hoppfulla syn på ungdomen som var Viktor Rydbergs. — Ej minst
skall Topelius minnas för den dikt, »En liten pilt», som han ägnat sin döda
gosse. Världslitteraturen har få motstycken till de sköna och upplyftande strofer
här, i vilka ett fadershjärtas sorg strömmat ut. Vi minnas den nog, den dikten,
ty det är evighetstoner, vilka man ej glömmer, om man en gång hört dem.
Du skulle ha blivit en ädel man,
ditt fosterlands hopp och ära;
du skulle ha kunnat vad jag ej kan,
du skulle ha hunnit vad jag ej hann
i verk, i ord och i lära.
Men nu så slumrar du ljuvt och gott
i jordens sköte. Vad du förmått
det var ett älskande löje blott.
På övergången till den realistiska diktningen står Snoilsky; i vad avseende
hans 80-tals-lyrik bör räknas till realismen, är här ej platsen att diskutera. Även
om han ej var en barnadiktare såsom de nu sist nämnda, har han likväl flerstädes
framställt fantasien som barnens särskilda gåva och företrädesrätt gentemot de
äldre. Så t. ex. talar han i dikten »Sveriges karta» om hur mycket mer vår tids
barn få lära sig än vad hans generation beskärdes. Men han tillägger spörjande:
Men säg, vad tänker du därvid,
du unga ätt i ångans tid,
vars kinder kunskap bleker?
Har väl i brinnande termin
du dörren stängt för fantasin,
som skimrar och som leker.
Nej, än mot gossens skolpulpet
hon lutar sig i hemlighet
vår barndoms tröstarinna.
Med hennes trollglas i sin hand
i läxans torra ökensand
skall liv och färg han finna.
Ett namn, vars bärare liksom Snoilsky stod på gränsen mellan två tider, och
som ej med tystnad borde förbigås, är konstnären-diktaren Ernst Josephson. I
den samling dikter, »Svarta rosor och gula», vilken J. skapat, och vilken innehåller
något av den mest personliga poesi, som skrivits på vårt språk, finnas några små
utomordentliga knippen poem till och om barn: »Ur Annas sagor», och »Till lilla
Gelly, då hon låg sjuk».
Den nya diktning, som med 1880-talet bröt in hos oss, realismen-naturalismen,
hade ej något väsentligt intresse för barn. Den satte problem under debatt, den
ville skildra verkligheten, precis som den var, det karakteristiska, och satte föga
värde på fantasien och därmed på det, som sammanhänger med barnens värld.
Är det ej betecknande, att i Ibsens »Et Dukkehjem», vilket verk i viss mening är
det centrala i problemdebatterna här i Norden, den kvinnliga huvudpersonen
överger både man och barn för att kunna bli en självständig kvinna, ej en docka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:12:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1925/0015.html
