Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett lägre pris än förra gången, som bringar lycka åt sin ägare, men som han måste söka
avhända sig innan han dör, annars går han miste om sin eviga salighet. Schildts lilla enaktare
har dramatisk intensitet, god personteckning, liv, färg och naturlig dialog. B. A.
Sjöstrand, Martin. Skräproten. Händelser och dagar ur det småländska
allmogelivet. A. B. 1925. 260 s. 4:50.
»Händelser och dagar ur det småländska allmogelivet» lyder den av förf. givna förklarande
undertiteln. I mängden av folklivsskildringar intar denna en framskjuten plats. Med
intresse följer man bokens huvudperson, en småländsk bondson, som efter en kort men lovande
avstickare till stadens lärdomsskola återvänder till hemsocknen, vid vars stenbundna jord han
känner sig oslitligt bunden. Svårt att avgöra vilka partier i boken, som äro mest fängslande,
utvecklingen av hjältens dubbla kärlek — kärleken till jorden och till den fagra och duktiga
Elin — eller konfrontationen med den dråpliga samling original, Skräproten gömmer.
Förf. har tidigare gjort sig känd som formsaker och mogen verskonstnär. Föreliggande
arbete visar, att det ej endast är versens form, han behärskar. En bok, som säkert kommer
att »gå» i våra folkbibliotek. S. L.
Ström, Fredrik. Folket i Simlångsdalen. 2. 2 uppl. Tiden 1925. 309 s. 5:25, inb. 6:75.
2. Marit Vankelmods öde.
Denna fortsättning av författarens Hallandsskildringar från Simlångsdalen är väl långt ifrån
märklig som helt men är fri från första delens Lagerlöfsimitation och har goda förstahandsdetaljer
(såsom dödsresan i snöstormen). Författarens medkänsla med sin olyckliga hjältinna
Tattar-Marit verkar även sympatisk. F. V.
— — , Rebellerna. En krönika. 1. Ljungberg 1926. 419 s. 6:75.
1. Bonden och hans son.
En fortsättning av Folket i Simlångsdalen. Samma miljö, delvis samma människor men
en annan tid, nämligen åttiotalets sociala genombrottsperiod. Den ursprunglighet och
enhetlighet, som utgör styrkan hos Folket i Simlångsdalen, har förf. ej nått i detta arbete. Orsaken
anger han kanske själv, då han i en dedikation kallar boken en samling »berättelser och
hågkomster, typer och gestalter från fem årtionden». Alla dessa element och tidsperioder ha
tydligen ej velat smälta samman till en övertygande enhet. Enstaka partier och då framför allt
de mera burleska folklivsskildringarna äro briljanta. S. L.
Taube, Evert. Bröllopsballader och rosenrim. En Gyldene Fredens bok.
Med melodier o. akvareller av förf. Nst. 1925. 99 s. Ill. 6:25.
Den celebre trubaduren är flitig. I denna som i föregående vissamling är det den Gyldene
Freden, som är ramen kring visornas värld, och förvisso kan den lokalen och vad däruti bjuds
inspirera till många sköna ord och läten. I denna bok har dock somt en väl lätt tillfällighetskaraktär
och somt är alltför präglat av ett privat ordensliv, som florerar under Fredens valv,
för att kunna göra anspråk på samma intresse som förf:s sjömansvisor o. a. Dessa visor äro
skrivna med lika mycken behändighet men ej med samma must, ursprunglighet och konstnärliga
behärskning (bl. a. har förf. icke varit mäktig den lilla behärskningen att låta bli att
rimma distika). Några akvareller lysa upp boken, av vilka åtminstone en, »Vid Liguriens
strand», är ett utsökt konstverk. S. G.
Den specifikt svenska konstart, som betecknas av namnen Bellman, Wennerberg, Sjöberg,
har en icke föraktlig idkare även i Taube. Han har en god förmåga att handskas med sina
ej alltför märkliga musikaliska ingivelser, så att de få stil över sig. I detta avseende är väl
detta häfte underlägset hans bästa föregående, men man kan säga, att många av visorna utmärka
sig för en väl träffad ton av stiliserad svensk banalitet, andra ha en omisskänneligen
äkta lyrisk stämning. — De ofta verkligt lustiga föredragsbeteckningarna — »burlesco ma con
bravura>, »alla svedese» — förtjäna också att framhållas. C. I. A.
Ullman, Gustaf. Collberg junior. Roman. Å. & Å. 1925. 263 s. 6:50.
Ullman är som författare intimist. Det stilla, försynta tonfallet är hans, de väl avvägda,
litet bleka pastellfärgerna, sympatien för de redbara, trofasta, icke alltför lyckogynnade och
föraktet för det själviska, brutala i livet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
