Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
[Faustmann, Mollie, pseud:] Vagabonde. Vad en gift kvinna bör veta.
A. B. 1926. 146 s. 2:75.
Lätt lekfulla bagateller men ej harmlösa; författarinnan serverar gärna salt och peppar icke
minst åt skapelsens herrar. Hon gör det med ett intresse som låter oss tänka en smula på
hur en Strindberg var »kvinnohatare», d. v. s. dyrkade kvinnan. »Vagabonde» tar dock givetvis
lätt som en fläkt på sakerna i jämförelse med den patetiske Strindberg, och hennes bagateller
äro först och främst underhållande lustiga. F. V.
Hansson, Ola. Ur minnet och dagboken. Ur förf:s efterlämnade manuskript
utg. av Emy Ek. Tiden 1926. 188 s. 4:—.
I den döde skaldens gömmor ha funnits en del aforismer, en början till en tredje del av
»Resan hem», några andra biografiska stycken från författarens senare besök i hemlandet samt
en del minnen från ungdomen och slutligen anteckningar från hans sista tid nere på
Balkanhalvön. De bära i allo de kända dragen av hans personlighet, hans lyriska intimitet och
någon gång, fast ej så ofta, hans sjukliga misstro mot omvärlden. Boken har det starkt
individuellas avgjorda intresse. F. V.
Hedenvind-Ericsson, G[ustav]. Orions bälte. Roman. Tiden 1924. 242 s. 4:75.
Hedenvind-Ericsson tillhör ju Norrlandsdiktarna med deras förtjänster och fel.
Förtjänsterna tyckas, ända från Högberg och Nordström, överlag vara en frisk, nästan rallaraktig
berättarfart och fabuleringsförmåga, och felen den naturliga avigsidan av denna förtjänst: ett ibland
oklart, ofta oriktigt språk, med valörer och bilder, som gripa fel i sin överstora kraft.
Så med Orions bälte, som har friskhet och fart i skildringen av »nordansvenska» och
finska(?) »öden» under krigs- och upprorsåren. Man får ett levande intryck av primitiviteten och
obändigheten i striden för ljuset och tillvaron här uppe i kulturens utkant. Men man vet ofta
icke, var man är hemma, i Sverige eller Finland, om man läser om något verkligt eller ditkat,
eller vad författaren egentligen menar. Den mystiska tonen och stilen med tankstreck och
halvkvädna visor göra en till slut vimmelkantig. Författaren har nog en hel del både
tänkvärda och behjärtansvärda ting på hjärtat, men han skulle helt säkert få flera att förstå detta
med ett vanligare, mindre maniererat sätt att skriva svenska. G. F—d.
Hellström, Gustaf. Mannen vid ratten. Noveller. A. B. 1926. 305 s. 7:50.
Ett antal icke betydande men särdeles flinkt och underhållande skrivna noveller, ofta
speglande krigsårens särskilda liv och sinnesart. Titelnovellen har en detektivhistorias spänning.
Hellström är en avgjord berättartalang med kosmopolitiska intressen och erfarenheter av
modernaste slag. F. V.
Holmström, C[arl] Thorsten]. Gramina. [Dikter.] A. B. 1926. 57 s. 1:75.
Visserligen små vers om små ting — det är gräs och ogräs som besjunges — men vers
skapade med utsökt artistisk konst och genomlysta av en stillsam humor. Alla dikterna ha ett
latinskt växtnamn som titel, och redan detta gör det nog svårt för den, som ej studerat latin
eller botanik, att få det rätta stämningsanslaget. Men den, som finner detta anslag, för honom
skola förvisso dessa små grässtrån bli ett knippe fagra blomster. M. F.
Holmström, Ragnar. Ensamma människor. Roman. Nst. 1924. 179 s. 4:75.
En norrlandsroman, närmast med miljö från Ångermanland. Mot bakgrunden av en bygds
industrialisering genom den plötsligt uppblomstrande sågverksrörelsen och en bondebys
förvandling till arbetarekåkstad och jordbrukets och den gamla, lugna folkkulturens förfall och
upplösning tecknas en handfull olika, tragiska människoöden, alla, både de ledda och ledarna, endast
marionetter för tillfällenas, omständigheternas, lustarnas lek, och alla, även de »lyckliga», innerst
inne olyckliga och ensamma. Man frågar sig, vid slutad läsning, vad det kan vara, som gör dem
alla så isolerade från livets friska källor, och måste säga sig: egoismen, kretsandet kring det egna
jaget, fantasiarmodet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
