Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SIGFRID SIWERTZ.
Av Fredrik Vetterlund.
Hur mycket än de olika svenska bygderna numera komma med i roman och
vers, ha huvudstadens och stockholmslandskapets scenerier med anmärkningsvärd
förkärlek valts till bakgrund för diktens drömspel. Naturligtvis beror
detta inte minst därpå, att så många av våra skalder själva varit stockholmare.
Sigfrid Siwertz intager ju bland dem ett betydande rum inom det släktled, som
är yngre än nittitalisterna; och då, som vanligt är, redan hans ungdomsvers
gåvo vissa grundtoner i hans väsen, framträdde han redan då som storstadsbarnet,
känslig för sin yttervärlds stämningsvärden, men också reflekterande
kritisk. I dessa vers uppsteg den stockholmska gatan, gärna sedd i skymningens
moll med lyktraderna tända eller med vallmoröd väster över ett stadslandskap
av skorstenar, hustak och allsköns kaos, och diktaren promenerade sin
ensamhet eller sin tjuguårslängtan mot en eller annan »liten lycka» bakom en
fälld gardin. Som i Johannes Jörgensens vers från Västerbros skymningsvärld,
om än inte med deras djupgående känsla, möter dock även hos Siwertz en
välkänd ungdomlig blandning av melankoli och sensuell dröm. Den är hans egen
med en droppe här och där av den Levertinska essensen och ett återljud av de
Levertinska tonfallen, väl även med något av Levertins koloristiska stil. Men
på den unge Siwertz’ vers liksom sedan i all hans prosa märks det, att hans
barndom på ett helt annat sätt har varit pojklustigt friluftsliv bland
stadsgränder, hamnplatser och skärgårdskobbar än den judiske kammarsittarens.
Och fastän utan det gamla fin de sièclemodets perversa dandyism, skönjes en
smula dekadentsentimentalitet, som finner det »ljuvt att intet vilja, blott vara
till och känna sorgens lycka».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:13:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1929/0251.html
