Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Hcb. Skönlitteratur: nysvensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Verser från Harplinge» borde väl kunna ge något lantligt och äkta. Men förf. tycks ha lärt
i staden, och han talar ej längre på böndernas vis utan på bondkomikernas. Det troskyldigt rustika
har gått av honom till men för Harplinges litterära tillskott till den svenska poesien. Hans
verser äro till stor del endast rimmade ramsor, av vilka några visserligen ge prov på en viss rytmisk
säkerhet, men vilkas innehåll är tunt och oäkta, då det ej rent av tangerar pekoralet. Dessutom
gör han sig skyldig till rent språkliga bockar och märkvärdigheter (t. ex. »sluppit Barrabam loss»,
»kroppen, som Herranom gav en», »Lundagårdens (!) almar famla» (?)). — Förf. har visat brist
på både smak och självkritik, när han i sin debutbok tagit med så mycket »trams». Förlaget har
emellertid kostat på en mycket vårdad utstyrsel. H. W—r.
Olsson, Hagar. På Kanaanexpressen. Schildt 1929. 231 s. Ill. 4:75.
Kanaanexpressens ändstation är det nya samhället, baserat på en ny livstro och en ny
solidaritet mellan människorna. Den stridbara Helsingforsmodernisten Hagar Olsson segrar nog
lättare som kritiker än som konstnär (essaysamlingen Ny generation (1925) är ägnad den nya
andans förkunnare). Hennes inspiration exploderar oftast i predikningar. Det intressanta med
expressens passagerare är deras rutt; deras liv är betydligt likgiltigare än deras program, vilket f. ö.
framföres i en experimentell och frigjord stil och illustreras med expressionistiska fotos. Den Unga
Generationens ambitioner äro emellertid ganska kaotiska, och Hagar Olsson, som företräder
kollektivismen på ett mycket singuljärt sätt, far illa fram med flera av eldbärarna. Men den
väsentliga tendensen i hennes roman är en antipessimistisk kampanj: genom den modlösa
livsåskådning, som förgiftat det gamla samhället, är detta medskyldigt i en ung kvinnas självmord. De
unga måste börja om från början, och börja med att förneka, »att det är människans öde att vara
olycklig på jorden». J. G.
Oterdahl, Jeanna. Lavendel och salivia. 2 uppl. Lb. 1929. 268 s. 4:75, inb. 6:25.
Förf. berättar här som ofta med förkärlek om tappra människor, som äro starka, icke blott
i att bära livets bördor och uppgifter utan också i förmågan att resignera. Även den gripande
barnskildringen »Klockorna» rör sig om ett dylikt tema. Den framställer modet hos en
trettonårs gosse, som efter faderns död tar på sig en vuxen mans ansvar.
Boken innehåller också en levande skildring av Sophie Elkan, byggd på personliga
erinringar. Srn.
Sjöberg, Birger. Fridas andra bok. [Med musik.] A. B. 1929. 118 s. 6:50.
Man har ofta talat om Birger Sjöberg som en småstadens Bellman och nu skulle man kunna
fortsätta jämförelsen. Den nyligen utgivna »Fridas andra bok» och den första samlingen
Frida-visor kunna sägas komplettera varandra på samma sätt som Fredmans epistlar och Fredmans
sånger. — Utgivarna av ifrågavarande posthuma samling framhålla, att dessa visor icke böra
anses såsom senare tillkomna än de, som för sju år sedan gladde och överraskade oss. Man behöver
också endast ögna igenom dem för att finna, att de egentligen i intet avseende skilja sig från de
föregående. Den stillsamma småstadsstämningen, än skildrad med fint poetisk fantasi, än med
en leende realism, är i denna senare samling lika vackert och roligt återgiven som i den förra.
Fridas vän tänker samma tankar »om döden och universum», har liknande historiska och sociala
funderingar, sjunger som förr »Sov hulda ros i ro» i sångkören, och Frida själv är samma
godhjartade, kloka och klarögda lilla småstadsflicka som förr. Hon påminner förresten ej så litet om den
duktiga »Electrical girl» i »Kvartetten som sprängdes».
Melodierna kunna lika litet som texterna uppvisa några nämnvärda olikheter och nyheter.
De flyta lätt och följa väl de ibland ganska konstfulla strof bildningarna samt upprepa ofta på
Sjöbergskt maner visans början i slutfrasen.
Intet bibliotek, som har Fridas bok, bör underlåta att skaffa sig denna nya samling visor
från »Lilla Paris». H. W—r.
Sjögren, Ivan. Frälsarens bröder. A. B. 1929. 177 s. 4:50.
En saklig och taktfull skildring av frireligiöst liv bland östgötsk allmoge; den ställer två skilda
religiösa typer mot varandra, en lugnare, torrare och en brinnande, mer ostadig. Sällan gör
litteraturen denna senare, så skiftande typ rättvisa; därtill kräves djupare och vidare
människokännedom än flertalet romanförfattare äga. Rg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
