Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om handbokssamlingar och referensarbeten i folkbiblioteken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fråga om för långt drivna anspråk på tjänstvillighet. På det hela är publiken
också mycket tacksam för den hjälp som lämnas, åtminstone är det min personliga
erfarenhet. Nästan alltid får man ett hövligt tack antingen man kunnat
klara upp en sak eller ej — inte sällan händer det att någon, som man skickat
i väg med en litteraturhänvisning för att själv söka reda på en uppgift,
kommer tillbaka till referensdisken extra för att tacka. Men naturligtvis finns det
också undantag, kverulanter, som plåga alla offentliga institutioner med sitt
eviga missnöje.
Även med en ganska vid syn på sina skyldigheter tvingas man nog emellertid
till en viss sovring av de frågor man får: man lägger ner mera tid, när
man märker, att man mött ett allvarligt studieintresse eller överhuvudtaget en
fråga, vars besvarande kan tänkas ha ett verkligt värde för den frågande, än
när man stöter på någon tillhörande den ledighetskommitté, som ju gärna
samlas i varje bibliotek med hyggligt uppvärmda lokaler och vars frågor oftast äro
fullkomligt meningslösa eller i varje fall ingenting annat än ett rent
tidsfördriv. Svara bör man ju visserligen alltid göra och om möjligt i en så vänlig
ton att, om man misstagit sig på vederbörande och han kanske varit vard ett
utförligare svar och mera hjälp, han inte drar sig för att komma igen.
Överhuvud taget är det nästan oundgängligt i detta referensarbete att ha åtminstone
någon psykologisk blick och träning. Men ännu viktigare är att man äger en
viss vidsynthet i sina bildningsbegrepp, så att man inte bedömer frågornas värde
t. ex. efter någon trång akademisk standard. För övrigt är det nog så, att just
de som har den största erfarenheten på området äro minst hågade för att agera
som några slags censorer. Det finns alldeles för många förbryllande och
irrationella faktorer, som kunna spela in, för att man skulle vara hågad att påtaga
sig den rollen. Man stöter t. ex. på människor, som vid första påseendet
förefalla mycket litet lockande att hjälpa, men som bli som en omvänd hand, när
man nalkas deras eget fack, antingen deras yrke eller någon hobby. Då bli de
plötsligt fulla av intresse och kunna utan föregående varning ge prov icke blott
på kunskaper utan rent av på kritiskt sinne, exakthet och alla möjliga dygder,
av vilka förut ej märkts ett spår. Men icke sällan äro dessa kunskaper,
särskilt i praktiska ting, parade med en förbluffande ovana att handskas med
böcker. Det gäller i sådana fall, liksom i det hela i detta arbete, att så taktfullt
som möjligt söka utröna, med vilken bildningsgrad man har att göra, liksom
man så långt sig göra låter ställer in sig på att vilket ögonblick som helst möta
en överraskning och ackommodera sig därefter. Ty lika illa som det är att
felbedöma situationen så, att man ger upplysningar som förutsätta en för hög
nivå, lika mycken anstöt väcker det, när man meddelar alltför elementära
anvisningar.
Hela denna hållning mot publiken, som så mycket som möjligt nedlägger den
pedagogiska pekpinnen med den motiveringen, att man varken har möjlighet
eller rättighet till något förmynderskap, är ju typisk för hela det moderna
folkbiblioteksväsendet, åtminstone i anglosachsiska och nordiska länder. Det gäller
ej endast referensarbetet utan hela utlåningspolitiken, där den som vi alla veta
fått sitt mest flagranta uttryck i det s. k. öppna-hyllsystemet. Man tror ej
längre att det mål biblioteket ställt sig, att ge varje låntagare en just för hans
behov avpassad bok, som det så vackert brukar heta, bäst löses genom en aldrig
så pedagogiskt inriktad bibliotekarie utan i flertalet fall långt bättre av
låntagaren själv. Ju mer man arbetar i ett bibliotek, dess tydligare får män klart
för sig, hur handfallen man i alla fall måste stå inför en främmande människas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
