Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5O HANS KÜNTZEL.
Litterärt påbrå i egentlig mening hade Marika Stjernstedt icke, och några
intressen för litterära spörsmål lara icke ha funnits i hennes hem. Däremot
anser hon själv att hon så att säga blivit född till författarinna: hon daterar sin
tidigaste skrift till sexårsåldern. Konstnärlig verksamhet i denna form tycks
tidigt ha föresvävat henne som något särskilt åtråvärt. Författarskapet som
yrke trängde däremot in i hennes medvetande först långt senare, när hon efter
upplösningen av sitt första äktenskap år 1906 sökte en annan grund att bygga
sitt liv på än den hon först trott sig finna i sin uppgift som maka och mor. Fru
Stjernstedts debut ägde emellertid rum långt tidigare (1894), då romanen »Sven
Vingedal» utgavs under pseudonymen Mark Stern. Författarinnan har själv i
festskriften »Innan vi började» (1921) omtalat, att manuskriptet till den ganska
frigjorda boken hade blivit läst i hemmets krets och att översten själv följde
sin dotter upp till förläggaren Hugo Geber. Därmed har man fått en dementi
på den rätt spridda anekdoten som omtalar, att Marika Stjernstedt av sin
mamma blev förbjuden att läsa den farliga boken i fråga. Som fru Stjernstedt på
senare åren börjat utgivandet av sina memoarer, av vilka hittills två delar
föreligga (»Mitt och de mina», 1928, samt »Adjö min gröna ungdom», 1930), har
den intresserade numera rika möjligheter att med henne själv som ciceron göra
forskningar i hennes egen utvecklingshistoria. Ur denna synpunkt är framför
allt den andra delen givande, som innehåller den unga flickans och den unga
makans (i äktenskapet med den kände flygbaronen Carl Cederström) erfarenheter
av livet och människorna.
Om man följer Marika Stjernstedts författarskap från debuten och fram till
våra dagar, gör man bl. a. den upptäckten, att erotiken spelar en dominerande
roli i hennes verk. Ingen svensk författarinna har tidigare så öppet och
osminkat dryftat kärlekens problem från olikartade kvinnors synpunkt — det har varit
nödvändigt med en tillsats av polskt blod och fransk luft för att våga göra
experimentet. Kvinnan har helt naturligt huvudrollen i fru Stjernstedts böcker, ett
faktum som redan framgår av boktitlarna, men ur psykologisk synpunkt
anmärkningsvärt är, att de uppträdande männen icke enbart äro kräk eller
dumbommar eller i bästa fall svaga stackare, som fallet brukar vara i den feministiska
tendenslitteraturen. T. o. m. en så betydande konstnär som Elin Wägner kan
icke se i verklig mening sakligt och nyktert på det motsatta könet.
Marika Stjernstedts kvinnor äro av många olika slag. Hennes mänskliga
register är rätt stort, och lika litet som hon tvekar att ge liv åt den uppoffrande,
självforsakande kvinnan, som närmar sig idealet, och å andra sidan åt den
lägsta formen av instinktvarelse, skyr hon därför inte de mindre intressanta
mel-lannyanserna. Rätt ofta begagnar sig författarinnan av kontrastens konstform,
särskilt i en del mognare böcker. Här ställas inte mot varandra osannolika
karaktärer i svart och vitt, utan vilja och viljelöshet, styrka och svaghet, mognad
och oförmögenhet att utvecklas. Det finns åtskilliga rentav ypperliga exempel
på välgjorda s. k. moderna människor, som helt behärskas av sina nerver och
vilkas förståelse för andras psyken tycks vara helt beroende av deras
inställning för stunden. Men lika väl som dessa fäster sig i minnet bilden av den
motsatta kvinnotypen, den raka, sunda, uppåtsträvande, hon må nu heta fru
Lila: fröken Elvine, fru von Sneckenström eller något annat.
Marika Stjernstedts tidigaste alstring kan man vid en kortfattad översikt
som föreliggande tämligen saklöst gå förbi. Författarinnans vårböcker bjuda
här och var på kvinnlig charm och mjuka färger, de äro vad man kallar för
löften, men föga mera. Prosan kompletteras under dessa 1890-talets senare år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
