Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIRA STJERNSTEDT. 53
för vuxna. Man måste uttala sin livligaste beundran för detta skickliga
återgivande av barndomens egenartade och för färdiga människor svårförståeliga
värld. Samma är förhållandet med barnskildringen i »von Sneckenströms»
(1924), men vad som i den förra boken är roande självändamål blir i den senare
endast en del av ett gripande livsdrama. Säkerligen var icke barndomstiden den
lättaste för dessa syskon som växte upp på det ensliga Vargskär i Upplands
skärgård, där de i viss mån betraktades som främlingar, i all synerhet som
dessutom en sinnessjukdom ruvade över familjen liksom en tragisk skuld.
Främlingsskapet bestod i familjen von Sneckenströms katolicism i ett protestantiskt
land, och författarinnan har med stort allvar ställt de båda religiösa
trosriktnin-garna mot varandra och från flera sidor dryftat olikheterna i deras väsen. Den
heroiska, karaktärsstarka fru Paula von Sneckenström är tecknad med fullt
mänskliga drag, men hon bär i alla fall nära nog en helgongloria kring pannan.
I henne har därmed också den katolska tron fått en i svensk litteratur
enastående vacker representant, och man har trots Marika Stjernstedts eget
avståndstagande i bokens företal velat beskylla henne för bedrivande av katolsk
propaganda. Bortsett från det meningslösa i denna rädsla för katolicismen måste
påståendet betraktas som felaktigt. En konstnärligt högtstående roman som
föreliggande, vilken hyllar katolska ideal, är icke någon propagandabok, såframt den
icke innehåller ett bakdantande eller förvrängande av andra uppfattningar. Vern
som helst borde kunna läsa boken utan att taga skada till sin själ, även om man till
äventyrs känner sig oppositionellt inställd mot åtskilligt av det som framställes
som idealiskt eller efterföljansvärt hos huvudpersonerna. I alla händelser
bäres boken upp av starka religiösa stämningar, byggda på föreställningar av
mycket mera bestämd art än dem, som kommo till uttryck i »Världen och
stjärnorna». Vilket av dessa arbeten man i etiskt avseende sätter högst är i grunden
en rent personlig sak.
Av Marika Stjernstedts senaste produktion är förutom de ovan nämnda
biografiska arbetena romanen »Fröken Liwin» (1925) märkligast. Den handlar om
en ensamstående åldrande kvinna, intelligent och arbetsam, som egentligen blott
saknar förmågan att skaffa sig den intima vän, efter vilken hennes själ
törstar. Hon är en outsider i livet, för stolt för att tigga sig till vad man inte
frivilligt vill ge henne och fullkomligt illusionslös beträffande kärleken, sedan hon i
ungdomen råkat ut för en enkel förförare. Det är nog inte för mycket att säga
att författarinnan med mästarhand tecknat denna gestalt, som har något
allmängiltigt över sig och dock på samma gång något starkt individuellt särpräglat.
Fröken Liwin ger nämligen den ogifta kvinnans tragedi i vår civiliserade
tidsålder, och’ på samma gång står denna kvinna framför oss utrustad med just de
speciella egenskaper, som vi beundra, ära eller skratta åt hos svenskan.
Ovanligt välgjord är också miljön, inte minst teckningen av det muriuska hemmet
med dess lätta doft av familjebohem — en sällsamt trovärdig krets av naiva och
goda människor. Boken om fröken Liwin är med all säkerhet den som har de
största förutsättningarna att tala direkt till våra hjärtan.
Här ha blott kunnat dragas upp några konturer till Marika Stjernstedts
författarskap. Om jag inte misstager mig, delar hon åtskilliga svenska kollegers
lott att vara mindre läst och uppskattad än hon förtjänar. Detta är att beklaga,
ty läsaren har i många fall ett mycket rikt utbyte av hennes studier i kvinnliga
psyken. Den hos en kvinna i varje fall mindre vanliga nyktra saklighet, med
vilken hon lägger fram sina problem, den litet kyliga objektivitet, med vilken hon
ofta spetsar sina människor på nålen, den klara och stundom av fransk högprosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
