Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 L. BIOGRAFI (MED GENEALOGI).
Weibull, Curt. Drottning Christina. Studier och forskningar. N. o. k.
1931. 255 s. Portr. Ked. 6:50, inb. 8:50.
Ovannämnda arbete har förf. tillägnat sin faders minne, och han har också i viss mån kunnat
bygga på dennes forskningar. Förf. behandlar Christina och Carl Gustaf, Tronföljdsfrågan,
Tronavsägelsen och Christina under åren 1654—1656. Det största intresset tilldrager sig förf:s utmärkta
skildring av Christinas kraftfulla uppträdande i tronföljdsfrågan och hennes målmedvetna och
skickliga kamp mot aristokratin, men även i fråga om orsakerna till tronavsägelsen m. m. har förf.
mycket nytt att meddela. Det utmärkta, mycket välskrivna arbetet är förtjänt av att finna många
läsare även utanför fackmännens krets. S. Sch.
L. Biografi (med genealogi).
Horn, Vivi, f. Ankarcrona. De sista Sturarne. L. H. 1931. 219 s. 111.,
portr. Ldc. 6: 50.
Titeln »De sista Sturarne» är på sitt sätt oegentlig, då man vanligen hit brukar räkna Sten Sture
d. y:s ättlingar, varav den siste manlige dog 1616 och den sista kvinnliga 1646. Dessa yngre Sturar
tillhörde emellertid egentligen släkten Natt och Dag, och det var en medlem av denna släkt, vilken
1723 introducerades som friherre Sten Arvidsson Sture. Boken handlar icke om alla de sista av
denna Sturesläkt utan egentligen endast om Sten Arvidssons sonson, Sten Sture, vilken som helt
ung officer deltog i Gustav III:s krig i Finland 1788—90 och som major vid Upplands regemente var
med om sista reträtten i Finland 1808. Skildringen av det förra kriget vilar väsentligen på Stures
brev till fadern och av det senare på brev till hustrun. Man får rätt klar inblick i tillståndet vid
stämningen i armén under båda krigen liksom i fältlivets såväl mörka som ljusa sidor, och det är
häri bokens egentliga värde ligger. S. Sch.
Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor. Saml. 12. Lb.
1931. 416 s. Portr. LeCs). 7: 50, inb. 9: —.
12. Till minnet av Erik Axel Karlfeldt och Nathan Söderblom.
Denna tolfte samling hågkomster, som Lindblads förlag utgivit, har större värde än de flesta av
sina föregångare, men så handla bidragen uteslutande om sådana märkliga gestalter som Karlfeldt
och Söderblom, och det blir något mera enhetligt, trots mängden av författare, över denna samling.
I allmänhet äro uppsatserna om Söderblom de bästa, men hans natur var ju också mera öppen än
Karlfeldts. Det finnes emellertid även Karlfeldtsskildringar, som ha något djupt personligt över sig,
t. ex. E. N. Söderbergs skildring av skaldens ungdomsår och Gunnar Didriksson »Hos Karlfeldt i
hälsa och sjukdom». Uppsatserna om Söderblom äro de flesta, och bland författarna till dessa
märkas brodern Johan Söderblom, Karl Fries, Gudmar Hogner, Lydia Wahlström och Karl Gustav
Westman. Ett par uppsatser handla om ärkebiskopens visitationer (Anders Hilding, En
kyrkovärds minnen, och Karl Norlén, En visitation med överraskningar), och de ha något särskilt
omedelbart över sig. Denna samling hågkomster är förtjänt av en stor spridning. S. Sch.
[Beauharnais], Hortense. I skuggan av Napoleon. Drottning Hortense
Bonapartes minnen utg. av prins Napoleon Bonaparte. Övs. [fr. fra.] i
sammandrag av Elisabeth Wærn Bugge. W. & W. 1930 327 s. Portr. Lb. 9: —.
Drottning Hortense börjar sina memoarer med orden: »Mitt liv har varit så lysande och tillika
så fullt av olyckor, att världen ej kunnat undgå att befatta sig därmed.» Orden äro sanna. I hennes
memoarer är det dock mest den tragiska sidan av hennes liv, som skymtar förbi. Det kan icke
bestridas att memoarerna äro en icke föraktlig källa till ett inträngande i tidshistorien. I allo
tillförlitliga äro de ingalunda. Hortense har starkt utpräglade sympatier och än starkare antipatier, och
dem hon inte tycker om i det vimmel av gestalter hon låter passera revy, bli icke milt omtalade.
Främst är hennes bitterhet riktad mot den påtvungne maken, kung Ludvig av Holland; men för
Napoleon hyser hon en stor beundran och ser välvilligt på hans felsteg. Tidshändelserna bedömer
hon stundom ganska skevt, men genom sin beröring med de innersta cirklarna kring kejsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
