Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM MOBERG
En kontur.
Av Einar Malm.
Vid en rundblick på den svenska författargeneration, som befinner sig
i diskussionens centrum, märker man genast Vilhelm Mobergs vederhäftiga
och markanta profil. Det är ingen pretentiös profetgestalt i mantel från
Utländska lumpaffären, ingen poserande cirkusartist, som vädjar till
sensationslystnaden, ingen hysterisk megafonman för det kommunistiska
tusenårsriket — det är vid första anblicken en redlig svensk av Småland, en
ur-kraftig och kärnsund talesman för den svenske bonden, som enkelt och
självfallet tagit sin länge tomma plats i litteraturen, en man för sig, utan choser
och program. Men granskar man mannen litet närgångnare, märker man att
diagnosen inte är så lättställd. Det finns bondetrygghet, faunisk livsbejakelse
och humor i blicken, men också en flackande orosglimt, mörkt ångestfull och
beskt skeptisk på samma gång, en oro som talar om djup delaktighet i tidens
sociala och mänskliga nöd. Bondesonen som lämnat jorden för att bli diktare
är för livet dömd att slitas mellan sitt nya kall och sin längtan tillbaka. Det
är denna olösliga dualism som ger spännkraften åt Mobergs diktning, hindrar
hans bondeskildringar att bli verklighetsfrämmande idyllik, hans samhällssatir
från att bli enbart negativ. »Den evige bonden» är Mobergs naturliga
människa, släktets samgång med naturen hans patos, omöjligheten därav hans
grundproblem.
I Ansikten, den värdefulla samlingen självbiografiska skisser av samtida
autodidaktförfattare, har Moberg givit nyckeln till sin diktarpersonlighet, sin
inställning till omvärlden och tiden. »Jag var ett av de sju barnen i en
soldatstuga», berättar han och fortsätter: »Men jag är djupt tacksam, att jag
inte föddes i staden i motsvarande förhållanden. — Ett landsbygdens barn, som
i övrigt lever i samma villkor, är dock gynnat framför stadens. Utanför
soldatstugans tröskel mötte oss fri sikt. Ingenting skymde solen, himlen välvde
sig hög över oss. — Våren med sina ljusnande kvällar, då morkullorna flögo
lagt och snuddade vid gräset på stugans torvtak, sommaren som blommade
varm med brännande mark under barfötternas sulor, hösten med hagen
röd-lysande av lingon och vintern med isgäddor och iskana — allt detta upplevde
jag så starkt, att det kvarblivit i mig som en påminnelse om vad spontant liv
innebär. — För ett fullt uppgående i naturen kräves, att man vaknar i den,
såsom ett litet liv bland alla de övriga.»
Denna äkta samkänsla med naturen, som trots många miljöbyten aldrig
släppt sitt tag, strömmar som en livgivande källåder genom den vuxne man-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
