Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN GALSWORTHY.
53
dotter June. Han har liksom Irene skönhetslidelsen inom sig, och dessa båda
förälska sig i varandra. Irene vill skiljas, men Soames vägrar. En Forsyte
släpper inte godvilligt något han äger, och dessutom har han den typiskt
for-syteska fasan för skandalen av en skilsmässa. Han inte blott vägrar, utan i
känslan av sin absoluta äganderätt över hustrun utkräver han med våld vad
hon nekar att skänka honom. Och i sin svartsjuka på Bosinney stämmer han
denne med yrkande om skadestånd, därför att denne överskridit den
överenskomna kostnaden för det hus han byggt åt Soames. Då lämnar Irene Soames.
Blott för att mötas av underrättelsen att Bosinney överkörts och dödats, då
han i förtvivlan över Irenes belägenhet och Soames handlingar irrat omkring
i Londondimman. Och Irene återvänder till Soames — »som ett djur, sårat
till döds, utan att veta vart hon skulle vända sig, utan att veta vad hon gjorde».
Men för Forsytarna, förklarar Galsworthy ironiskt, är Bosinneys död närmast
»en försynens mellankomst, en vedergällning — hade inte Bosinney satt deras
båda dyrbaraste ägodelar på spel, plånboken och den husliga härden». Men
den unge Jolyon, den icke rättrogne Forsyten, förstår, att detta dödsfall
kommer att splittra familjen. »Ja», säger han, »slaget hade glidit förbi alla deras
förskansningar och träffat själva kärnan i trädets virke. De kunde kanske
skenbart blomstra som förut, kunde hjältemodigt uppehålla skenet inför hela
London, men stammen var död, förtvinad av samma blixt som slagit Bosinney
död.» Och hans spådom slår in. Det oroselement, som med Bosinney och även
Irene kommit in i denna av förvärvsbegäret sammansvetsade familj, sprider
sig och verkar upplösande på just denna ägandeinstinkt, som utgjort familjens
styrka. Det är därom de tvenne följande romanerna, »I bojor» och »Att hyra»,
handla, det är denna gradvis skeende upplösning som där skildras. »I bojor»
bär också — upplysande nog — som motto prologens ord ur »Romeo och
Julia»: »Två ätter, lika — så i makt som rang /Ur deras ärvda tvister fejden
sprang.»
Äganderättens representant, Soames, tillfogas den ena förlusten efter den
andra och det av sina egna familjemedlemmar. Irene, hans hustru, lever —
ehuru inte lagligt skild från honom — dock för sig, därtill iståndsatt genom
en testamentsklausul av den gamle Jolyon, som hon besökt och över vars sista
dagar hon spritt skönhet och ljus (»En Forsytes brittsommar»). Och Soames’
försök att återförvärva sin egendom, hustrun, leder blott till att hon drivs till
den yngre Jolyon, med vilken hon slutligen gifter sig.
Så ha dessa bägge rebeller mot äganderätten med skönhetskänslan inom sig
förenats. Och i den lilla betagande novellen »Gryning» skildras, hur denna
skönhetskänsla gått i arv till deras son Jon och vaknar till liv hos honom,
redan då han är en liten pys — vid åsynen av moderns skönhet.
Soames återigen har skaffat sig en ny ägodel, en ny hustru, en kall,
beräknande fransyska, med vilken han ingått ett resonemangsparti, »införlivat henne
med sina samlingar», som han själv säger. Och med henne får han dottern
Fleur. Att han alltjämt är trogen sitt gamla jag, där lusten att äga är den
allt förtärande lidelsen, visa hans tankar vid dotterns födelse. »En känsla av
triumf», lyda slutorden i romanen »I bojor», »en känsla av triumf och av att
åter äga något svällde inom honom. Vid Gud! Detta — detta var hans!»
Och dock, hur bittert skall inte denna hans nya ägodel komma att plåga honom!
(Forts, i nästa häfte.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
