Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
BERTIL ÅKERMAN.
Desert som vi sedan möta i »Blommande vildmark», är det inga moraliska
betänkligheter, som hindra henne att gå över gränsen, endast vetskapen att hon
inte älskar honom — »en man utan kärlek var alldeles nog». Och hennes
man, Michael Mont? Ja, han är ingen Soames, ingen Forsyte, han tillhör inte
det tidevarv, då en man ägde sin hustru till kropp och själ. Han begagnar
inte något maktspråk. Han låter henne ha valet fritt. Och hon finner sin väg
tillbaka till honom.
Fleurs vurm att samla inflytelserika storheter och strävan att spela en roll
i sällskapslivet invecklar henne (i »Silverskeden») i en mindre behaglig
juridisk process, som hon visserligen vinner tack vare Soames’ advokatslughet och
det hycklande engelska fasthållandet vid en moral utan motsvarighet i
verkligheten, men som dock gör henne, åtminstone för en tid, omöjlig och löjlig
inom hennes sällskapskrets, varför Soames tar henne med på en resa jorden
runt.
Vid återkomsten från denna tripp, under vilken Soames i Amerika
tillfälligtvis ser sin första hustru, Irene, utan att närma sig henne, utan att tala med
henne (»Passers by»), råkar Fleur åter Jon, den .yngre Jolyons och Irenes
son, som gift sig med en amerikanska (»A silent wooing») och nu tillsammans
med sin hustru återvänt till England. Fleurs passion för Jon flammar åter
upp. Med den sega envishet som är Forsytarnas söker hon väcka hans lidelse,
och en natt lockar hon honom i sin famn. Men blott för en enda natt. Jon
kan inte tänka sig en kärleksförbindelse bakom hustruns rygg. Och vid
underrättelsen, att hans hustru väntar ett barn, svär han att aldrig återse Fleur.
Och Fleur, bruten, sårad till döds, söker förintelsen vid den eldsvåda, som
kort därefter uppstår i Soames’ tavelgalleri, men räddas av honom på
bekostnad av hans eget liv.
I Fleurs olycksaliga passion tycks Galsworthy vilja se ett slags
hemlighetsfullt återupprepande av faderns, Soames’, lidelse för Jons mor Irene, alltså
det som från första början åstadkom splittringen inom släkten. Så låter han
Soames, efter det att Jon lämnat Fleur, formulera sin tanke om historien i
följande ord: »Stackars lilla varelse! Hon rådde inte för att hon älskade den
unge mannen, att hon inte kunde fördriva honom ur sina tankar — det var
inte mera hennes fel än det varit hans då han älskade den gossens moder.
Endast vars och ens olycka. Det var som om den passion, som tänts vid ett
olyckligt möte i ett förmak i Bournemouth för fyrtiosex år sedan och överförts
i hennes blod genom honom, sjönge sin svanesång genom de tysta målade
läpparna hos den unga vitkindade kvinnan bakom honom i bilen.»
Nu är ringen sluten. Soames’ livs stora missgrepp och förbannelse:
passionen för hustrun, Irene, som endast tog formen av ett egoistiskt, hänsynslöst
begär att äga henne mot hennes vilja och förmåga, sonar han nu genom sin
stora, osjälviska kärlek till dottern Fleur, för vilken han offrar allt, ja, sitt
eget liv. Och hans offerdöd skänker honom själv frid, men även dottern, i det
den släcker denna ödesdigra passion, som Fleur fått i arv. Ty vid faderns
dödsbädd känner hon, att »passion och feber hade alldeles dött bort inom
henne. Det var som om Soames med sin ofelbara instinkt i allt som rörde
henne tagit det enda steg som kunde släcka den eld som hållit på att förtära
henne.» Och då vi åter möta henne — i »Blommande vildmark» — är hon en
resignerad, relativt lycklig kvinna, som kan se tillbaka på sin kärleks höga visa
utan alltför stor bitterhet.
I »En modern komedi» liksom i »Forsytesagan», ja, kanske i än högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
