Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB WASSERMANN.
213
våldsamma oro, som grep diktaren. Man läser där på ett ställe: »Det är
inte fråga om kärlek. Det är fråga om en hållpunkt. Det är fråga om
varaktighet. Vi ha alla i någon mån blivit hetsade fram till de sista skrankorna, inte
bara jag och du.»
Romanen »Laudin und die Seinen» (1925) är en skarp anklagelse mot
äktenskapets institution, som förslavar och undertrycker människorna.
Friedrich Laudin är trött på sitt jag, han är rädd för »den långa oändliga tiden»,
för »dagarnas tröttande enformighet». Han står i begrepp att i sig själv döda
sitt eget jag. Olika äktenskap jämföras med varandra, deras bräcklighet
påvisas med hård blick. Denna speciella frågeställning angående äktenskapets
mening hjälpte romanen till en stor publikframgång.
Varje samhällskritisk realism — hos Wasserman likaväl som hos
Heinrich Mann — ställes inför frågan om det nya som skall komma. Heinrich Mann
predikade det demokratiska Europa, Wassermann kan inte nöja sig med aldrig
så höga politiska lystringsord, han måste loda djupare. Redan i »Christian
Wahnschaffe» spelar han upp motivet: »Sönernas värld måste resa sig mot
fädernas värld, eljest kan det inte bli annorlunda.»
»Sönernas värld» — det betyder för Wassermann icke endast den i tyska
litteraturen särskilt ofta behandlade generationskonflikten. Det är en fysiskt
gripbar bild av ungdomen, den uppväxande halvvuxna gossegestalten, i vilken
diktaren för fram renhetens och rättvisans nya värld. Något otydligt och
avsides kunde man skönja denna gestalt redan i det sällsamma hittebarnet Caspar
Hauser. Tydligare framträder den i berättelsen »Oberlins drei Stufen» och i
romanen »Der Aufruhr um den Junker Ernst».
»Oberlins drei Stufen» (1924) hör inom »Wendekreis»-diktningens ram och
för oss till ett modernt tyskt internat på landet. Dietrich Oberlin är en av
eleverna. Han förkroppsligar med sin sensibilitet, sin spädhet och sin
svärmiska hängivenhet för en idé och en ledare efterkrigsungdomens hela
uppjagade och rådlösa livskänsla.
Romanen »Der Aufruhr um den Junker Ernst» (1926) griper åter
tillbaka ett par århundraden. I detta senkomna arbete fullkomnas i mogen
språkteknik Wassermanns fabuleringslusta, här återuppstår den evigt nya sagan om
skaldens födelse, om den oberörda barndomens makt. Junker Ernst drives av
en inre kraft »att berätta om en värld som var en annan än den dåliga,
ledsamma och fula som han såg framför sig och i vilken han såg så många sträva
i en sorg, som inte kunde stillas. Junker Ernst var ivrig att ingjuta liv i de
trötta, att lämna hjälp åt de betryckta, att helt oväntat tända ett ljus i deras
inre mörker.» Men de dunkla och dystra makterna i de vuxnas värld äro
fientligt stämda mot honom, han blir tillfångatagen och satt i fängelse. Då
samlas alla barn, som lyssnat till hans berättelser, och befria honom med våld
ur fängelset. Ungdomen har fattat eld och dess rena hjärta har segrat.
Allt detta berättas mästerligt, i bakgrunden anar man diktarens tidiga
ungdomslidanden. Men det är ännu lek, en drömmande ton, denna Dietrich
Oberlins och gossen Ernsts barndom. Det blir till ett brusande hårt ackord i
romanen »Der Fall Maurizius», som utkom 1928 och fick en problematisk
fortsättning i »Etzel Andergast» (1930).
»Der Fall Maurizius» utgör höjdpunkten i Wassermanns diktning, en
avgörande bok med en mäktig resning och betydelse. Inom rämen av en
spännande kriminalhandling skönjer man djuplodningar i mänskligt tänkande och
kännande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
