Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sven Rinman: Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JARL HEMMER.
135
om kärleken, som nu ofta förefalla sentimentala till sina uttryck men som ända
långt ifrån förlorat sin morgonfriska tjusning. Ett par av dessa
ungdomsdikter äro alltjämt populära. De besitta denna smeksamma innerlighet, som inte
förfelar sin verkan vissa svärmiska år omkring de tjugo (»Under häggarna»,
»Mitt hjärta behöver ett litet barn»). Men denna diktning är egentligen
märkvärdigt lite tidsbetonad, och levande i sina egna stämningar undgår den därför
inte faran av en viss haltlös blidhet och blondhet, som nog varit en böjelse hos
skalden även under senare utvecklingsskeden. Han har emellertid själv tidigt
insett denna fara. I dikten »Offer» (i »Pelaren») heter det:
Något skall offras, om något skall vinnas.
Släpp, om du måste, en värmande kvinnas
hand för en fjärran stjärnas skull.
Slit, om du måste, ur hjärtats mull
stämningens blommande rankor. — De spinnas
doftrikt, men kvävande snart kring den stam,
där mot sin krona din livskraft vill fram.
I själva verket ha stämningens blommande rankor slingrat sig kring hans
diktning hela tiden. De ha smycket hans bikter med fång av blommor, de ha
följt med hans allvarligaste uppgörelser och förtagit dem — icke deras allvar
och äkthet men något av deras bitterhet och skärpa.
Allvaret lät inte länge vänta på sig. 1917 kom ryska revolutionen, 1918
inbördeskriget. Hemmer tog farväl av idyllen och skrev »Ett land i kamp»,
ett litet häfte krigspoesi av obetydlig art, med ett undantag: minnesdikten »De
fallna», en hymn, vars stilla rytm och förandligade tonfall ge det
evighetsperspektiv, som är den hemmerska diktens storhet och särprägel i nutiden.
Detta evighetsperspektiv kommer till sin fulla rätt i samlingarna »Över
dunklet» (1919) och »Väntan» (1922). Först dessa uppenbarade, att det var en
verkligt betydande skald man lyssnade till. Här stiger dikten befriad mot
rymden, den klär sig i ett formspråk, som i omedelbart vinnande skönhet söker sin
like, den fylls av ett tankeinnehåll, som tidigare endast skymtat längst bort i den
romantiska känslans perspektiv. Tankeinnehållet är i hög grad detsamma, som
fyllde den nyromantiska diktningen vid 1800-talets början. Även symbolerna
äro likartade. Det är en platonskt färgad poesi, vars roli anno 1919 inte kunde
vara någon annan än att lyfta skalden över dunklet i samtiden, över problemen,
motsättningarna och striderna i denna världen till de eviga idéernas och
skönhetens strålande rike. I en dikt återkallar han direkt denna vår romantiks
sekelgamla musik som tröst och befrielse:
Säg, är det ej stundom som veko
den dövande dagens buller och skrik,
och det stege inom dig ett eko
av sekelgammal musik?
En annan gång drömmer han den odödliga Atlantisdrömmen:
Längre än måsarna flyga
på morgonens flammande vingar,
längre än middagens strömoln
segla sin tindrande snö —
längre därborta ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
