Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Tynell: En festskrift till Örebro jubileet (Recension)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FESTSKRIFT TILL ÖREBROJUBILEET.
235
att skräckromantiken florerade liksom nu detektivromanerna». Antalet »rena
rövarromaner» var ansenligt. Redan efter ett par år slutade emellertid biblioteket sin
verksamhet.
Ganska snart — redan år 1831 — togs emellertid ett nytt initiativ.
Upphovsmannen var läroverkets rektor, O. J. Gumaelius, som föreslog inrättandet av ett
»läsesällskap» i Örebro. I ett upprop framhölls, att den i staden verksamma
»societeten» gav möjligheter till sällskapsliv. Han fortsatte: »Men alla nöjen äro icke
offentliga. Man önskar stundom att förströ sig i ensamheten eller med sina
närmaste, man vill på ett angenämt sätt fylla en ledig stund inom hus, vilket kanske
i synnerhet är händelsen med fruntimren, såsom de där till det mesta äro
utestängda från offentliga nöjen.» Härför föreslogs ett läsesällskap. Den princip som
detta vid sina inköp borde iaktta, var att »följa med sin tid». Detta innebar, att man
skulle skaffa »först och främst det allranyaste av Sveriges för den större mängden
intressantare litteratur: alla broschyrer, vilka vanligen blott hava ett värde för
dagen, så färska som möjligt, alla periodiska skrifter av vad innehåll som helst, allt
efter som de utkomma, alla romaner, romantiska skildringar, berättelser och
biografier, så snart de i bokhandeln fullständiga utkommit, alla poetiska verk,
historiska, politiska och geografiska arbeten, såvida de icke äro rent vetenskapliga».
Det framhålles att man genom inköp av allt som kom ut i nämnda ämnen
visserligen skulle få »mycket av ringa eller intet värde, kanske också av dåligt eller
smutsigt innehåll, men detta torde dock vara mindre skadligt för inrättningen, än att
vänta med inköpet, till dess man hunnit inhämta tillförlitlig underrättelse om varje
arbetes beskaffenhet». Sällskapets bibliotek hade som synes ett helt annat syfte än
tidens sockenbibliotek och hade också en fullständigt annan publik, en hel rad av
stadens och ortens ledande män på olika områden. Efter fyra års verksamhet hade
biblioteket över 540 nummer, men intresset mattades snart av och sällskapet
upplöstes 1855, då man sålde boksamlingen för att kunna betala de sista skulderna.
Redan innan läsesällskapet upphört tillkom 1850 den s. k. »bildningsföreningen»
i Örebro. Denna var av samma allmänna typ som bildningscirklar och
arbetarföreningar på olika håll i vårt land (angående dessa jämför Landelius’ intressanta
arbete »1840—1850-talets bildningscirklar och arbetareföreningar i Sverige», en bok
som inom den närmaste tiden kommer att omnämnas i Biblioteksbladet).
Bildningsföreningen kom emellertid ej att spela någon större roll på biblioteksområdet
utan hade sin största betydelse genom anordnande av föreläsningar, diskussioner
o. s. v. Man förstår hur intressena trängdes med varandra under denna period av
livaktig folkbildningsentusiasm, då man i protokollet den 5 december 1852 läser i
§ 4 att »rådman Ekblad talade om klockors konstruktion och andra till ur
makeri-yrket hörande saker, — höll därefter ett föredrag om människans plikter emot
djuren och visade slutligen huru försilvring medelst galvanism tillgår». När föreningen
redan år 1861 upphörde överlämnades dess boksamling och musikalier till det just
då beslutade sockenbiblioteket, under det att dess fana och kassa gick till Örebro
frivilliga skarpskytteförening — beslut som torde kunna anses ganska tidstypiska.
Det är alltså mot denna bakgrund man har att se inrättandet av ett kommunalt
bibliotek i Örebro, ett, eller om man så vill, tre sockenbibliotek, därav det ena
för staden, de båda övriga för Ånsta och Längbro angränsande socknar. Det
enskilda intresset hade trots entusiasm och bildningshunger visat sig otillräckligt.
Det allmänna trädde i stället emellan. Sedan dess går linjen obruten — visserligen
med tider av stillastående omväxlande med perioder av framgång och växt. Tidens
krav hopsummerades av den som för sjuttiofem år sedan tog initiativet, prosten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
