Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örjan Lindberger: Roger Martin du Gard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROGER MARTIN DU GARD.
311
andra volymerna är man däremot böjd att gissa på åren 1933 och 1934. Deras
bristande historicitet kan knappast bero på annat än att de spegla det politiska läge som
inträdde 1933. Det föranledde Gide att gå över till kommunismen och av allt att
döma följde Marin du Gard honom ett stycke på väg. Den lilla skissboken Vieille
France, som just kom 1933, kan tas som ett indicium. Det är en rundmålning av ett
litet landsortssamhälle; invånarnas animaliska tarvlighet och moraliska gemenhet
exponeras enligt principen att man skall låta den ene skojaren avslöja den andre. Det
är den mest misantropiska bok, Martin du Gard givit ut, och i slutet på den låter han
hos en av dess personer dyka upp tanken att det kanske är bättre i Ryssland. Det
sker helt slött, strax före insomnandet, men det förminskar inte den lilla detaljens
effekt.
Man kan säga, att Martin du Gard skrivit Vieille france utifrån Jacques’
indignerade krav på att människorna skola vara »rena». Men, om man nu tror sig
konstatera, att de till själva sin natur äro motsatsen, blir den enda räddningen från
förtvivlan en åskådning, som säger, att människonaturen går att ändra, att den är en
produkt av de sociala förhållandena, att en revolution kan skapa inte bara ett nytt
samhälle utan också ett nytt slags människor. Detta är den springande punkten i alla
de många politiska resonemanger, som Jacques deltar i i den revolutionära miljön
i Schweiz. Eftersom Jacques där representerar den mest moderata ståndpunkten —
han är t. ex. i princip motståndare till våldet som medel för revolutionära syften —
och eftersom skildringen av Antoine här inte är ägnad att verka som motvikt, så
vilar intresset i de två första volymerna av Uétê 1914 på socialismen eller på något
ännu radikalare, men inte på en borgerlig vänsteråskådning.
Med tredje volymen förhåller det sig annorlunda. Antoines sätt att se väger
återigen tungt. Det kan möjligen bero på att Gide under tiden hunnit resa till
Ryssland och bli besviken på vad han såg. Men framför allt ha alla politiska nyanser
kommit i bakgrunden för den enda frågan: krig eller fred? Och så har denna sista
volym blivit inte en tendensskrift, utan en ödestragedi. Den kan i tiden ses samman
med Giraudoux’ märkliga skådespel La guerre de Troie n’aura pas lieu (1935). Hektor
är där pacifist, fast besluten att hindra krig. Han lyckas komma överens med
motsidans ledande man, Odyssevs. Men kriget är en lavin, som gäckar alla den goda
viljans ansträngningar, och det kommer — på grund av en bagatell. Martin du Gard
bör ha stått under intryck av samma stämning som Giraudoux, och i hans skildring
av de kritiska dagarna kring månadsskiftet juli—augusti har kriget kommit att
framstå på ett sätt, som kanske från början inte varit avsett: såsom något övermäktigt
och omöjligt att hejda. Det går för Jacques som för Hektor. Och på motsvarande
sätt rullar krigsutbrottet fram som ett krossande öde över alla de människor Martin
du Gard skapat i sitt verk. De individuella tragedierna hopas på varandra, och
överallt utnyttjar författaren till hela dess djup sin förmåga att väga och genomlysa ett
mäniskoliv. Boken får därigenom något av samma skakande intensitet som Tolstojs
Krig och fred. Och högre erkännande kan man knappast ge en roman.
Det är ofrånkomligt att Les Thibault är ett något ojämnt verk. Den av Martin
du Gårds landsmän, som torde få räknas som hans allvarligaste medtävlare till
nobelpriset, Duhamel, är en perfektare konstnär. Men han är tunnare, och han kommer
inte riktigt upp i nivå med höjdpunkterna i Martin du Gårds stora cykel. Bland
samtida franska författare finns knappast någon, som bättre än Roger Martin du Gard
motsvarar det andliga format, som anses höra samman med det litterära
nobelpriset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
