Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 so H. SKÖNLITTERATUR.
Hellström, Gustaf. Det var en tjusande idyll... A. B. 1938. 357 s. (38171)
8: 50, inb. 11: 50.
I föregående böcker har författaren skildrat »en man utan humor» under hans upprörda
studentliv i Lund och låter honom nu komma till Stockholm för att bli författare. Det sker tidtals
under många vedervärdigheter, vilka förmodligen äro det som ironiskt kallas en tjusande idyll.
Tiden uppgives till 1900-talets första decennium med mänga påtagliga närbilder från det
Stockholm, som fått ord om sig som idylliskt. Hellström ger god människoteckning och framförallt
är han ju en utmärkt berättare, rycker med och skapar deltagande omkring sina figurer ut ur döda
punkter, såframt ej några mer intellektuellt betonade sidor skulle genera enklare publik. Det är
ej en avrundad roman men ett stycke levande biografi. F. V.
[Holmström, Ragnar.] Byn lever. [Av] Paul Michael Ingel [pseud.].
W. & W. 1938. 226 s. (38211) 6: 50.
»Byn lever» är en direkt fortsättning på »Byn vid havet» (Bibi.-bl. 1937, s. 125), som utan
tvivel intog ett märkesrum i den holmström-ingelska alstringen. Det är alltid farligt att för länge
spiima pä en röd tråd, men det kraftöverskott som präglade »Byn vid havet» har också räckt till
att förläna den nya volymen friskhet och halt. Blodfull vitalitet och blåsigt gemyt känneteckna
alltjämt denna marina fabuleringskonst. E. M.
Hornborg, Harald. Ödemarksprästen. W. & W. 1938. 305 s. (38172)
8: 50, inb. 11: —.
Fast Hornborg tillfälligtvis lämnat sitt kära Fliistringen och gett en skildring från 1700-talets
finska obygder mot ryska gränsen, har han inte tappat kontenansen ■— det är samma naturliga
säkerhet i greppet om miljö och människor, samma kulturhistoriska precision som förut.
Förutvarande slottsprästen Ryselius, som av ett oblitt öde kastas ut i den finska gränsmarken, blir dock
i sin litet fadda släthet knappast någon lämplig centralfigur; vida imposantare är då hans hustru,
den avsatte prästens dotter, i sin målmedvetna kamp för kontinuiteten. Den försupne exprästen
Tarvolander är också en saftig typ, men priset tas i alla fall av rovriddarkaptenen Wessing, där han
från sitt liderliga näste terroriserar trakten. Trots all detaljrealism vilar det en isgrå spökstämning
över sidorna, som t. o. m. genomtränger den alltför moderniserade dialogen. Romanen är värd
både tävlingspriset och sitt eget.’ E. M.
Laubert, Thorsten. Eva, Henry och Gull. Roman. A. B. 1938. 224 s. 4: 50.
En romanteknik, som pä senare tid emellanåt dykt upp även hos oss, är den att låta samma
händelseförlopp speglas i de olika personernas sinnen. Här gäller det nu en del ungdomar m. fl. ur
stockholmska konstnärskretsar. Boken är lätt och modernt skriven, men något verkningsfullt i
själsskildring eller stämning har denna debutant tillsvidare näppeligen givit. Det bästa är kanske
konstnären Henrys idealistiska anfäktelser då fru Gull sista gången gått ifrän honom (»Livets
vägar är rena och ljusa» etc.), som äro utformade med känsla och kläm. F. V.
Mernell, Bertil. Herrarna på herrgårdsvinden. Roman. N. o. k. 1937.
393 s. 7– 50.
Skildrar ett gäng ingenjörer och kontorister i ett nutida svenskt industrisamhälle med
traditioner från den gamla brukstiden. Om dessa herrars — och damers — liv och leverne förtäljes med
mycken ihärdighet och med åthävor som stundom på ett fatalt sätt föra tanken till de ifrågavarande
herrarnas kollega i »Kvartetten som sprängdes», ingenjör Planertz. N. G.
Svanberg, Nils. På vakt. Dikter. A. B. 1938. 108 s. 4: 25.
Den framstående stilforskaren och kännaren av poetiska värden och uttrycksmedel är själv
en utsökt poet, som ingalunda låtit sin lärdom förkväva eller förkonstla det egna konstnärskapets
fria växt. Hans sista diktsamling är nog också hans mest betydande. En stundom väl markerad
egocentricitet har här gått upp i en stridbar humanism, som visserligen under oro och sökande
förkunnar en tro, trots allt, på mänskliga värden. Och förkunnelsen äger en diskret och kräsen form,
manligare och mognare än förr och med rikare medel att nå sitt konstnärliga mål. Det är en ensam
människa, som går »på vakt» mot mörkrets makter inom och utom henne, men det är en människa,
vars lågmälta stämma borde få flera att lyssna. S. R—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
