- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Tjugofjärde årgången. 1939 /
88

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Åhlin, Greta. Hur ett sjukhusbibliotek arbetar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

88 GRETA ÅHLIN.

i våra trakter finns något av härdnackighet — något av »fördärves jag platt om jag
vikei en tum». — Denna härdnackighet kan taga sig uttryck som energisk studielust,
men den kan också bli negativ. Den negativa andan ger sig ibland tillkänna på
någon sjuksal i denna del av värt land. Kanske är den ej så underlig. Man är van
vid ett hårt arbetsliv, ytterligt ovan vid förändringar i miljön och har därför svårt
att anpassa sig efter ovana förhållanden, och så ligger man där plötsligt overksam
och i en alldeles främmande omgivning. Olusten inför detta mobiliserar då upp
nej-sägandets krafter. Finns nejsägandets anda tillräckligt stark bara hos några få, kan
den smitta av sig på en hel sal. Men jag vet ju av erfarenhet, att kanske redan
nästa gäng jag kommer, atmosfären kan vara en helt annan. Det behövs bara,
att någon pigg och läsintresserad patient blir inlagd, sä kan hela salen — utan
annan nyrekrytering än denna enda patient —• ha en annan inställning till läsning. Jag
har varit med om verkliga metamorfoser i det fallet. Från största liknöjdhet för
vad bokvagnen haft att bjuda till ytterst livligt intresse. Just i denna sal är
uppgiften för bibliotekarien svårare än vanligt, men ofta hjälper den nya patienten,
han ger goda råd om lämplig bok, och honom tro de andra på. Det är ett nöje
att ibland slå sig lös en liten stund och följa diskussionen om böckerna pä en sådan
sal, där läsintresset är nyväckt.

På min vandring genom salarna träffar jag allt emellanåt bland patienterna
husmödrar, som när krafterna börja återvända och den tvungna och ovana
sysslolösheten börjar plåga dem, gärna vilja ha en bok. »Men jag har inte läst en riktig
bok på många år, så det ska vara något lättsmält —■ men inget slarv!». Naturligtvis
fyller här den lättare förströelselitteraturen sin uppgift, men mänga gånger har jag
funnit, att det är bra att anknyta till husmoderns arbete. Så här på våren är
träd-gärdsböcker mycket guterade, och ur Osvald, Lanthushållet och ur handarbetsböcker
finnas många goda uppslag att hämta.

Den kategori, som ligger sjukhusbibliotekarien närmast om hjärtat, är
naturligtvis längliggarna. Då det gäller hjälpa dem, är man lycklig att ha tillgång till
stadsbibliotekets välförsedda bokförråd. Under det sista året har jag tack vare
bibliotekets böcker kunnat hjälpa några patienter till mer systematiskt bedrivna studier. En
gång var det fråga om elektroteknik, en annan gäng utländska språk.

Så rullar min vagn frän avdelning till avdelning. Mest är tacksamheten stor
men ... ibland får jag också höra hur illa jag valt. »Nå, hur var boken fröken Ljung
sist lånade, den där boken Flickan som ville bli rik?» och svaret kommer med stor
mdignation: »Jo, fasen, inte blev hon rik inte!» — Men från besk kritik till idyll är
vägen dessbättre inte lång. Den idyll, som möter mig i sal 7, rör mig var gång.
Här tura de tre rumskamraterna om att läsa högt för den svårt reumatiska, som
ej kan hålla i en bok, men som är djupt intresserad av läsning och väl följer den
svenska litteraturen. Här hoppas jag, att läsningen verkligen ger den avspänning,
den åtminstone stundvisa befrielsen från de egna svårigheterna, som så ytterligt väl
behövs. — Vårt arbete är ju i främsta rummet avsett att vara ett led i den psykislca
terapien, det vill ju hjälpa patienten att leda tankarna bort från sjukdomen, bort
från den alltför starka egocentricitet, som ofta följer en sjukdom. Men vi hysa
också en blygsam förhoppning att kunna hjälpa patienten litet mer, att hjälpa honom
utnyttja denna nödtvungna fritid till studier av det, som speciellt intresserar honom,
eller till att utvidga sina kunskaper i och för sin yrkesutövning. — Detta är i få ord
sjukhusbibliotekets båda viktigaste uppgifter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:17:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1939/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free