Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. SKÖNLITTERATUR. 168
Två släkter från Eskilstunatrakten, Lithovius och Törn, och deras öden under den karolinska
tiden skildras här, pä grundval av arkivforskningar, i något romantiserad form. Det är några
typer, hårdföra karaktärer och småskurna grälmakare, som levandegöras och svära öden få draga
förbi våra ögon. Mot den historiska tidsfärgen kunna vissa anmärkningar göras. B. M.
Silfverstolpe, Gunnar Mascoll. Hemland. Dikter. A. B. 1940. 112 s.
(40027) 4: 75.
Mer än de flestas har Silfverstolpes lyrik även förut rört hemtrakten i trängre mening, och
tacksamt lycklig har han diktat om den, om sin »levnads idyller». Nu vill han tänka på dessa som
gåvan till en som »intet har utstått», medan de ondaste öden jäkta millioner människor ute i
världen. Hemlandet vidgas till rättens och frihetens hotade land var helst det finnes.
Sä gott som självklart komma dä vissa dikter att handla om Finland, t. ex. den mest
gripande, den om »gamle magisterns» elev, som blev frivillig. Det är enkel saklig poesi av hög kvalitet.
Men boken innehåller även vackra dikter av privatpersonlig art, t. ex. den äkta silfverstolpska »Mot
jul» eller stycket om den dödas almanackor. Denna lyrik ger ingen särskild prakt för öga och öra
men äkta vederhäftig känsla även när den faller sig litet mattare. F. V.
Siwertz, Sigfrid. Jag fattig syndig. Noveller. A. B. 1939. 321 s. (39333)
8: 75, inb. 11: 75.
Siwertz hävdar i sin nya bok helt programmatiskt novellens särart som konstform. Med
fantasi, logisk följdriktighet och kvickhet bygger han också upp dessa sex berättelser i gammal
god novellform. Huvudfigurerna få en stark individuell belysning genom att förf. ikläder sig
deras skepnader och talar i jagform. Siwertz har en vidhjärtad förståelse för allt mänskligt, utan
att han dock släpper av pä humanitetskravet. Minst lyckad är han, när han talar med kvinnlig
stämma i den något extravaganta novellen »Enhörningen». G. Ld.
Starfelt, Viveka. Silverbröllop. Roman. A. B. 1939. 267 s. 4: 75.
Förf. dokumenterar sig återigen som en god stilist men hennes hatfyllda skildring av en
ego-centrisk, förljugen och hycklande moder och en familj där fadern och den unga dottern äro de enda
personerna med mera normalt mänskliga känslor har ofrånkomligen smak av mindre lyckad
Kru-senstjernakopia. En beklämmande bok som för mindre bibliotek måste vara utan intresse. M. L.
Suber, Margareta. Du står mig emot. Roman. Nst. 1939. 291 s. (39334)
7- 50-
En triangelroman där de kvinnliga kontrahenterna äro fostersyskon och där avundsjuka och
misstro som grundlagts under barnaåren få sin utlösning i händelser som leda till och följa på ett
äktenskapsbrott. Norrländsk bondemiljö och det rika persongalleriet äro klart och åskådligt
tecknade och boken kan rekommenderas. M. L.
Tegen, Gunhild. Det hände 1933. Roman. A. B. 1939. 277 s.
5:50, inb. 8:—.
Kärnan i denna roman är en starkt känslobetonad protest mot det våld och det oförskyllda
lidande, som året 1933 medförde för så många människor. Under en reportageresa till kontinenten
konfronteras en intelligent svensk kvinnlig journalist med en rad sådana öden. De miljöer och
karaktärer, som förf. därvid fär tillfälle att skildra, bära en stark verklighetsprägel, vilket
däremot inte kan sägas om den sentimentala och föga sannolika äktenskapshistoria, som bildar ramen
kring bokens övriga innehåll. G. Ld.
Thorén, Fritz. Jag är eld och luft. Av Fritz Thorén [pseud.:] (Fredrik
Thomas). A. B. 1939. 617 s. (39335) 12:—, inb. 15:—-
Boken som är förfis tredje — de två föregående publicerades under pseudonymen Fredrik
Thomas (se Bibi.-bl. 1936, s. 228, och 1938,5. 83) — är en inte endast till formatet stor roman. Det
ligger något i ordets bästa mening gammaldags över denna stort upplagda och genomförda
skildring av skådespelerskan Jenny Ahrmans livsöde. I fråga om kompositionens bredd och rikedom
har den inte många motsvarigheter inom de senare årens svenska skönlitteratur. Kring
huvudpersonen gruppera sig en mängd andra figurer, av vilka inte minst de något mindre viktiga
(såsom den »opaliserande» husföreståndarinnan hos konsul Hegert eller den store teaterdirektören
Broberg) bereda läsaren åtskillig muntration under läsningen av denna i grunden så allvarsamma
bok. JV. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
