Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra förnämste apostlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
De fyra förnämste apostlarne.
ord sade man, att de gälde lika med den Allrahögstes. En
ung man kunde blifva rabbi vid sexton år. Från den tiden
hade han rätt att utveckla skolans lärdomar för mängden och
på hans person föll ett återsken af den gloria, som omgaf de
store mästarnes hufvuden. Sålunda öppnade sig för Saulus
utsigten till stora hedersplatser, och med fast och säker fot
synes han hafva bestigit trappan, som skulle leda dit. "Jag
gjorde större framsteg i judendomen", säger han själf, då han
senare påminde sig denna tid, "än alla mina jämnåriga"*).
Men det är lätt att förstå, i huru hög grad egenkärleken och
äregirigheten skulle uppväckas hos honom på en sådan väg, i
synnerhet då han var så rikt begåfvad. Och den ädle och
fromme ynglingens ögon voro ingalunda tillslutna för de syndiga
känslor, som utvecklade sig inom honom. Under den yttre
helighet, hvarmed han var omgifven, urskilde han i sitt hjärta
den orena fläck, som han icke kunde borttvå. Han har själf
skildrat denna plågsamma strid i det beundransvärda 7:de
kapitlet af brefvet till romarne. Det är begärelsen, säger han
oss (v. 7 och 8), som upptäckt för honom hans förderfvade
sedliga tillstånd. I afseende på de nio första buden kunde
han intala sig, att han vore helt och hållet utan förebråelse.
Men det tionde: "du skall icke begära", fördömde honom
skoningslöst och bragte honom i förtviflan: en rörande bekännelse,
som förutsätter hos honom lika stor renhet i hans yttre
uppförande som uppriktighet och stränghet vid det egna
hjärtats pröfning. Hans syndiga naturs för verldens ögon dolda
grund trädde vid lagens ljus i öppen dag för hans samvete.
Den inre synd, med hvilken Saulus hade att kämpa, bröt
slutligen ut i en positiv handling. Det var hans ungdoms
stora fel och hela hans lifs bittra minne. Men den
gudomliga barmhertigheten förstod att ur detta fel draga fram nådens
under. Han förklarade sig med fanatisk ifver för en fiende
till Jesus och hans anhängare. Sannolikt var det af hans
talanger och framgångar närda högmodet första grunden till
denna häftiga fiendskap. De kristnes förföljande, hvaråt de
fariseiske lärdes unge lärjunge med ett slags vanvett hängaf
sig, var en hämd för den ringaktning, hvilken Jesus och hans
*) Gal. 1: 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
