BIKUPAN 7 O vördar henne, men utan att därför ett ögonblick förgäta, att det icke är hennes person underdånigt, utan den mission hon fyller, och den framtid, hon ställföreträder. Man skall hafva svårt att finna en mänsklig statsform, hvars anläggning och syfte så fullkomligt förverkligar en betydande del af de önskningar, som hafva sitt säte på vår planet, en demokrati, hvars medlemmar åtnjuta en så fullständig och förnuftig inbördes frihet, och där underordnandet under det allmänna bästa är mer totalt och resigneradt, beroende därpå, att samhällsandan här ej ryggar tillbaka för de hårdaste och obevekligaste offer. Tro icke, att jag beundrar försakelserna i och för sig lika mycket som deras resultat! Det vore naturligtvis önskvärdt, att dessa resultat kunde uppnås med mindre lidande och själfuppgifvelse. Men om principen icke godkännes — den är dock kanske oundgänglig enligt vår jords utvecklingsprinciper — så är i hvarje fall dess järnhårda konsekvenser i genomförandet beundransvärd. Må vara, att den högsta normen för människans lif icke är denna — i bikupan ter sig dock lifvet icke som en lång räcka af lust- eller oluststunder, som man kan fördjufva eller fördystra alltefter råd och lägenhet, utan som en stor gemensam plikt, hvars mål alltsedan tidernas gryning ständigt syftar mot en evigt vikande framtid. Hvarje individ afstår här från all lockande lycka och all omordad rätt. Drottningen bjuder farväl åt dagens ljus, åt blommornas kalkar och åt fri-