BIKUPAN 7 O ningen ännu icke fullbordat eller lyckats med sin bröllopsflykt, men förstöras, då hon återvänder hem och släpar efter sig som en trofé det otvetydiga tecknet till sin befruktning. Hvar finns den då, denna outgrundliga vishet, som väger framtiden och det närvarande, och för hvilken det osynliga är viktigare än det synbara? Hvar har den sitt säte, denna opersonliga klokhet, som förbjuder och väljer, upphöjer och förnedrar, som af så många arbetsbin kunde göra lika många drottningar, och som af så många drottningar gör ett folk af jungfrur? Vi hafva ofvan talat om att den är till finnandes i »kupans anda», men hvar skola vi söka »kupans anda» om ej bland arbetsbiens massa? Kanske var det ej nödvändigt för att öfvertyga sig om att den verkligen här hade sitt säte att så uppmärksamt studera sederna och bruken i detta republikanska konungadöme. Det kanske hade varit nog att som Dujardin, Brandt, Girard, Vogel och andra entomologer endast lägga under mikroskopet drottningens något tomma hjärnskål, en drönares präktiga hufvud med dess tjugusex tusen glänsande ögon bredvid det jungfruliga arbetsbiets obetydliga hufvud. Vi skulle då få se, att i detta lilla hufvud finnes en hjärna med de ofantligaste och mest fullkomliga vindlingar, som icke blott öfverträffa drottningens och drönarens, utan som tillika — näst människans om än betydligt olika till storlek och sammansättning, dock äro naturens härligaste, mest komplicerade, delikata