ii 7 DEN NYA BOSTADEN hände det i genomsnitt fyra gånger af tio, att andra bin medföljde det första. En gång träffade jag på ett mycket litet, italienskt bi, hvars rygg jag märkte med blått. Redan på sin andra resa hade hon två stycken i sällskap. Jag infångade dessa, utan att hon lät sig störas. Nästa gång dök hon upp med tre kamrater, som jag också tog till fånga, och så fortgick det hela dagen, tills jag framåt eftermiddagen hade aderton fångar. Det hade alltså förstått att meddela nyheten åt aderton kamrater. Efter sådana experiment kommer man till slut till den uppfattningen, att bien meddela sig med hvarandra, om icke regelbundet, så dock ganska ofta. Denna förmåga hos biet är så välbekant för Amerikas bijägare, att de begagna sig af den, då det gäller att uppspåra deras bon. Som utgångspunkt för sina operationer välja de, säger M. Josiah Emery, »ett fält eller en skog, som ligger långt bort från någon bigård. Ankomna dit, lägga de sig på lur efter bin, och snart ha de fångat några stycken, som inspärras i en liten korg med honung. Så snart de sugit sig fulla, få de flyga sin väg. Nu dröjer det en stund alltefter boets afstånd från platsen, men snart återkommer en ännu större skara bin. Nu upprepas samma manöver, men med den skillnaden, att de lössläppas från olika punkter, hvarvid man noga ger akt på, åt hvilket gemensamt håll de flyga. I den rikt-