io9 hög temperatur, att kupan tyckes glöda i sitt inre, så framträda hvita, genomskinliga fjäll vid öppningen till de fyra små fickor, som hvarje bi har på sidan af bakkroppen. Så snart flertalet af dem, som bilda förutnämnda kon, se sina sidor kantade af dessa elfenbensfjäll, lösrycker sig hastigt ett bi, liksom gripet af en plötslig impuls, ifrån den öfriga massan och klättrar upp på den till kupolens spets, där det klamrar sig fast, medan det med hufvudet skjuter undan de närmaste grannarna, som hindra dess rörelser. Därpå griper det med munnen och benen ett af dessa vaxfjäll, kanthugger och hyflar det, ältar det i saliv, böjer och rätar på det med skickligheten hos en konstsnickare. Ändtligen tycks massan ha bearbetats och knådats, så att den nödiga dimensionen och hållfastheten är uppnådd. Då kletar biet fast det i kupolen, och därmed är grundstenen lagd till den nya staden eller rättare slutstenen, ty här är det fråga om en stad, som bygges uppifrån och ned och icke tvärtom, som vi äro vana vid. Vid denna slutsten, som hänger ut i det tomma, fäster det sedan ännu andra vax-stycken, som beredas på samma sätt som det första. Därpå gifver det sitt verk en sista rättelse med tungan och antennerna för att sedan förlora sig i mängden och försvinna lika snabbt, som det dök upp. Ett annat träder omedelbart i dess ställe och tager vid, där det första slutat, gör sin insats, rättar hvad