149 DE UNGA DROTTNINGARNA Huru skall man väl förklara, hvart naturen vill, då den sålunda gynnar drönarna, som äro så olycksbringande, på bekostnad af arbetsbien, som äro så nödvändiga. Fruktar den, att det kvinnliga släktets klokhet skall drifva det att alltför starkt reducera antalet af dessa glupska parasiter, hvilka dock äro nödvändiga för släktets bevarande? Är det en öfverdrifven reaktion mot den olyckliga möjligheten af en ofruktsam vise? Är det ett af dessa blinda och alltför våldsamma försiktighetsmått, som skjuta öfver målet, och för att förekomma en obehaglig möjlighet i stället vålla en katastrof? I verkligheten — låtom oss icke glömma, att denna verklighet dock icke är naturtillståndet, ty ute i skogen, därifrån de stamma, torde kolonierna ha varit långt mera spridda än de äro för närvarande — i verkligheten är det nästan aldrig i brist på drönare, som visen förblir obefruktad, ty dessa äro alltid talrika och komma långt ifrån. Det är snarare köld eller regn, som alltför länge kvarhålla den i kupan, och ännu oftare hindra de ofullkomnade vingarna den att företaga den höga flykt, som drönarens organ fordra. Icke desto mindre bemödar sig naturen, utan att räkna med dessa verkliga omständigheter, oförtrutet att öka drönarnas antal. Den bryter till och med andra lagar för att anskaffa sådana, och man finner stundom i faderlösa kupor två eller tre arbetsbin, drifna af en sådan åstundan att bibehålla släktet, att de, trots sina förkrympta äggstockar, anstränga alla 10. — Bikupan.