199 sata alls icke med någon särskild ifver ihåliga träd eller urholkningar i berget; svärmen hänger sig vid en gren, vaxkakan växer, drottningen lägger ägg, förråden hopa sig och allt detta utan annat skydd än arbetsbiens kroppar. Man har stundom sett, hur vårt nordliga bi låter bedraga sig af en alltför mild sommar samt återvänder till denna instinkt, och man har funnit svärmar, som lefde i fria luften midt i ett snår. Men till och med i Indien tyckes denna medfödda vana hafva obehagliga följder. Den binder en hel del arbetsbin, hvilka uteslutande få sysselsätta sig med att bibehålla den nödvändiga värmen omkring dem, som bearbeta vaxet och sköta afkomman, hvarför Apis Dorsata i det fall, att nästet hänger vid en gren, blott bygger en vaxkaka. A andra sidan tilllåter det minsta skydd uppbyggandet af ännu fem eller sex och ökar folkmängd och välstånd i samma mån. Därför hafva också alla bin i kallare regioner öfvergifvit denna första vana. Det är tydligt, att det naturliga urvalet har sanktionerat insektens kloka initiativ och endast låtit de talrikaste och bäst skyddade öfverlefva våra vintrar. Hvad som från början var en mot instinkten fientlig idé, har så småningom blifvit en instinktlik vana. Men det är därför icke mindre sant, att det från början var ett djärft företag, till grund för hvilket låg en följd af observationer, erfarenheter och beräkningar, detta att afstå från det älskade ljuset för att uppsöka det dunkla hålet i en