BIKUPAN 2 204 utvecklingsmöjligheter och oföränderliga, så snart det ej gäller människan. Men om vi ett ögonblick upptaga transformismens hypotes, utvidgar synen sig och dess ovissa men storslagna ljus når snart våra egna öden. Det är icke bevisadt, men dock svårt att förneka för hvar och en, som iakttagit naturen, att det finnes hos henne en sträfvan att höja en del af sitt stoff till ett subtilare och kanske bättre tillstånd, att genomtränga så småningom dess yta med ett hemlighetsfullt fluidum, som vi först kalla lif, senare instinkt och sist förstånd, att underlätta tillvaron för allt, som rör sig mot ett okändt mål. Det är icke afgjordt, men många exempel göra det troligt, att om man kunde uppmäta den materia, som från början på detta sätt höjts till lif, så skulle man finna, att en ständig ökning ägt rum. Jag upprepar det, hypotesen är bräcklig, men det är den enda, som man har kunnat framställa om den dolda kraft, som för oss med sig, och den är af stor betydelse i en värld, där vår första plikt är förtroende till lifvet, äfven om man ej finner någon uppmuntrande säkerhet, ett förtroende som bör vara, så länge som ingen motsatt visshet finnes. Jag vet på förhand allt, hvad man kan säga mot transformismen. Den har många bevis och kraftiga argument för sig, men dessa äro dock strängt taget icke öfvertygande. Man får aldrig utan baktanke öfverlämna sig åt de sanningar, som omfattas af den