Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den romerska bygnadskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6. Den romerska bygnadskonsten.
Romarne saknade skapande fantasi; derför ådagalägger deras
arkitektur liksom hela deras konst ingenting ursprungligen
egendomligt, bildadt af dem sjelfva, utan ett tillegnande af hvad de träffat
eller som varit för handen. Deras äldsta bygnadsverk voro
uppförda enligt det etruskiska bruket. Först senare gjorde sig
grekiska former gällande; dock qvarstannade ett vigtigt element af
den etruskiska konsten uti romarnes arkitektur, hvilket. hos dem
till och med uppnådde en ännu högre grad af konstnärlig
utveckling, nämligen hvalfbygnaden. Till en början användt endast
vid hygnadsföretag af nyttig art, såsom vattenledningar, broar och
viadukter, blef hvalfvet snart äfven tillämpadt i de vidsträcktaste
praktbygnader. Bland de hvalfformer, vi lära känna hos romarne,
är tunnhvalfvet den enklaste. Så benämnes den cirkelbåge,
som sammanbinder tvenne motstående väggar. Friare än detta
formar sig det redan af romarne uppfunna korshvalfvet. Detta
hvalf uppkommer, när tvenne tunnhvalf af lika hjesshöjd
rätvinkligt korsa hvarandra öfver ett qvadratformigt rum. En tredje
hvalfform är kupolen, ursprungligen en öfver ett kretsformigt rum
uppförd halfsfer, jemte hvilken äfven halfkupolhvalf användas
öfver halfcirkelformiga nischer (absider).
Med dessa hvalfformer till sitt förfogande förstodo romarne
icke allenast att gifva rummen mångfaldig gestalt, utan äfven att
meddela väggarna både utan och innan en lätt och liflig fördelning.
Hela detta hvalfsystem skulle dock förblifvit otillräckligt
för vinnande af ett sant konstnärligt mål, om ej romarne från
annat håll lånat ett element, som lät dana sig i detta syfte. Detta
var grekernes kolonubygnad, hvilken användes så väl vid
basilikornas salar som vid salutorgen, vid husens rikt utbildade gårdar
som ock företrädesvis vid tempelanläggning. Icke sällan förekomma
på samma bygnad alla de tre grekiska pelarordningarna för att
beteckna hvar sin särskilda våning. Mest älskade romarne dock
det prunkande korintiska kapitälet, hvilket de använde uti en
städse återvändande mångfald. Utom denna utvecklade sig hos
dem en egendomlig afart af den korintiska formen, det så kallade
komposita eller romerska kapitälet (12). – Dermed hafva vi
hunnit den punkt, i hvilken den romerska arkitekturens betydelse
ligger, nämligen förbindelsen mellan kolonn- och hvalfbygnaden.
Den romerska bygnadskonstens äldsta skede synes uteslutande
hafva varit beroende af etruskiskt inflytande; derom vitna så väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
