Bygnadskonsten.
INLEDNING.
Konstens medel och förfaringssätt.
Materialet utöfvar i flere hänseenden ett bestämmande inflytande på anläggningen och genomförandet af en bygnad. Dertill användes:
1. Den huggna stenen -- det ädlaste materialet till en bygnad -- och hvartill väljes sandsten eller kalksten, men äfven marmor och granit. Dess ursprungliga användning är konst- och formlös: man upptornar råa stenmassor till grafkullar eller andra minnesmärken, såsom brukades hos inderne, de äldsta folken i Mindre Asien, Hellas, Italien, hos germaner och kelter. Men äfven vid uppförandet af murar begynte man med att använda stenen, sådan han tillfälligtvis kom ur brottet (brottsten), och fylde med mindre stycken luckorna mellan de oregelbundet månghörniga (polygon-) stenarna. Detta bygnadssätt, kalladt det kyklopiska, herskade i forntiden, i synnerhet i Mindre Asien, Hellas och Italien. Användandet af den i räta vinklar huggna qvaderstenen, som vi träffa hos egypterne, är redan en högre utveckling. Den ädlaste utvecklingen af qvaderbygnad träffa vi hos hellenerne, hvilka till sina yppersta bygnader använde hvit marmor. De särskilda stenarna sammanfogades städse utan bruk, endast med bultar och krampor af trä eller metall. Der man använde en billigare stensort, kalksten eller tuff, kläddes ytan med ett fint stucköfverdrag, hvilket sedan erhöll en rik färgutsmyckning. Vid denna stenbygnad inträder äfven bruket af kolonner, vare sig att man bildade dessa af särskilda stycken (trummor) eller ock af ett enda (monolit). Understundom lemnar man vid detta bygnadssätt den främre sidan af stenen i dess råa tillstånd för att derigenom höja uttrycket af kraft; detta förfaringssätt kallas rustik (rusticering, landtligt bygnadssätt). Denna förekommer ofta i romarnes verk samt under renässanstiden.
2. Tegelbygnaden uppträder redan i äldsta tider jemte qvaderbygnaden. Vi finna den redan i de egyptiska pyramiderna, liksom i Babylons och Assyrias palats. Der formade man af den sorgfälligt beredda leran tegelstenar, dem man antingen torkade i solen eller brände i eld. Man förenade de särskilda teglen genom bruklager, hvilka slutligen genom torkande och hårdnande sammanväxa med stenarna till en enda fast massa. För beklädandet af dylika murar valde man väl särdeles utmärkt brända stenar, hvilka ofta, såsom i eufratlandens bygnader, genom sin olika glasyr bilda ett tapetlikt mönster. Romarne plägade kläda sådana bygnader med dyrbara marmorhällar. I nyare tider öfverdrager man dem med ett stuck- eller murbrukslager, hvilket sedan ofta erhåller en pittoresk utsmyckning genom målningar eller sgraffito (inristade ornament), men stundom äfven lifvas genom efterapade qvaderfogningar, ett mindre lämpligt förfaringssätt. Under medeltiden och ännu mer under renässansen utbildades konstnärligt tegelråbygnader (utan puts) genom rikt användande af brända ornament (terrakotter), ett förfaringssätt, hvilket å nyo i senaste tid kommit till heder flerstädes.
3. Trä. Redan i forntiden använde man trä till bygnader, i det man mestadels lade bjelkarna vågrätt öfver hvarandra och konstrikt sammanband hörnen (knuthuggning). Sedan medeltiden finnes ett slags träarkitektur, som sammansätter bjelkar till en ställning, hvars öppningar fyllas med sten, lera eller tegel (korsverksbygnad). Bjelkar och poster utskäras ofta särdeles rikt, hvarom ännu befintliga bygnader från denna tid, särdeles i norra Tyskland och Danmark, bära vitnesbörd.
Den ryska träbygnaden är en enkel knutbygning, med den ena obarkade trädstammen öfver den andra. Den schweiziska deremot är mer omvexlande, dels korsverks-, dels knuthuggen bygnad. Uti åtskilliga trakter af Norge fans redan i medel tiden en särdeles konstrik träbygnadsstil; flere kyrkor från denna tid äro ännu qvar: så i Tind, Urnes, Borgund, Hitterdal med flere. De äro mestadels utförda af på ända rest virke (resverksbygnad). Dylik var äfven den urgamla svenska träbygnadskonsten, hvars spår dock numera äro ytterst få. Särdeles rik på prydnader är den äfven i öfrigt lätta och smakfulla träbygnaden i Kina och Japan.
4. Jernet har sedan äldsta tider tagits till hjelp vid så väl stensom träbygnader, i det man brukat det till förankringar och knän men först i senare tider har man användt det till sjelfständiga konstruktioner, i det att det utbildats så väl till stöttor och bärare som jemväl till större takkonstruktioner, i synnerhet i förbindelse med glas. Så till exempel vid jernvägsbygnader, bangårdar, jernbroar med mera, men äfven till saluhallar och de stora utställningsbygnaderna (Sydenham, London, Paris, München, Wien). Genom nutidens storartade ingeniörarbeten blir jernets betydelse emellertid för hvarje dag allt större; och det är att förutse, att dess användande kommer att ingripa äfven på gestaltandet af den egentliga bygnadskonsten inom en ingalunda aflägsen framtid.
Om bygnadskonsten skall försvara sin plats bland de sköna konsterna, måste hon med det nyttiga och ändamålsenliga förena behag och storhet i sitt yttre framträdande. Den bygnad, som endast tillkommit för beredande af bostad eller fyllandet af andra behof, tillhör ännu icke konstens område. Först då bygnaden trädt öfver gränsen för det alldagliga, erhåller den prägeln af konstverk, och detta inträffar först med templet och andra monumentala bygnader. Men äfven den enskilda boningen kan höjas till konstverk genom skön anordning af planen och massornas tilltalande fördelning; detta åstadkommes antingen genom strängt iakttagande af symmetriens lagar eller ock genom en friare, pittoresk gruppering.
Karakter erhåller ett bygnadsverk, när dess yttre fullt uttrycker det ändamål, hvartill det bestämts. Denna verkan kan stegras genom konstnärlig utsmyckning (ornament).
Byggmästaren blir konstnär, först då han lyckas genom sitt verk frambringa ett intryck, som tilltalar skönhetssinnet, när han anordnat det samma efter en sant konstnärlig tanke.
En bygnads form och stil äro i främsta rummet beroende af sättet för rummets täckande, hvilket åter betingas af det valda bygnadsämnet. När grottor uthuggas ur klippan, såsom inderne, egypterne, etruskerne och andra af de äldre folken brukade, är detta en monolit bygnad, om man än, såsom det är nödvändigt vid större anläggningar, måste dela grottorna genom qvarlemnade naturliga stöttor. Uppför man åter fristående bygnader, så är det naturligt, att man afdelar rummet genom kolonner eller pelare, hvilka antingen bestå af ordentligt huggna stenar eller ock af hela stycken (monoliterl. Ofver dessa läggas stenbalkar, som sålunda betäcka innandömet. På detta förfarande hvilar egypternes och hellenernes bygnadskonst. I stället för stenbalkar kan också träbjelken användas, såsom hos etruskerne och ofta äfven hos hellenerne.
Detta bygnadssätt med rakt bjelklag är likväl, i följd af materialets natur, inskränkt till vissa breddförhållanden. Vill man täcka vidsträcktare rum, träder hvalfvet i stenbalkens ställe. Hvalfvet bildas af en följd kilformigt huggna stenar, hvilka förbindas genom murbruk (kilstenar). Sålunda undantränger bågen (vare sig som rundbåge, spetsbåge, segmentbåge, hästsko- eller svängbåge) bjelklaget, och hvalfvet det platta taket. Detta nu nämda bygnadssätt tillhörde romarne, äfvensom den senare medeltiden och renässansen. Innan man uppfunnit hvalfvet, sökte man framställa ett tak genom vågräta, öfver hvarandra fram skjutande stenskikt. Så i vissa gamla bygnader i Italien (mamertinska fängelset i Roma), i den s. k. Atreus' skattkammare i Mykene och flerstädes. Men detta bygnadssätt undanträngdes fullständigt af hvalfbygnaden.
Ur det konstnärliga genomförandet af dessa särskilda konstruktioner uppstå,
under inflytandet af de särskilda folkens seder och karakter, de olika
bygnadsstilarna.
