Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
biografen
Förr och nu.
Av LUDVIG NOBJ)STRÖM.
I.
Jag har ett par tidningsårgångar från 1860-talet,
och jag plägar stundom förströ mig med att läsa i
dem. Däri kan jag se, att man även på den tiden
roade sig, alldeles som vi nu.
Bland andra annonser finna vi denna:
MAGIKERN
AUGUSTI H/ARDÈR
DE PARIS
kommer inom kort, att här gifva föreställningar i den naturliga
Magien utan apparater, i Elektro-Magnetiskt och Fysikaliskt
Trolleri à la Dr Faust samt förevisning af Dimbilder
(Dis-sol-ving vie-ws), Fantasmagori och Cliromatrops, genom den största
apparat, som för nutiden existerar, upplyst med
liydro-oxigén-gas ifrån Kongl. Polytekniska institutet i London.
Vidare genom affischer.
AUGUSTI H’ARDER.
Och längre fram finna vi inuti tidningen följande
omdöme om dessa nöjen:
»Herr Augusti H’Ardèr
har å härvarande theater gifvit tvenne representationer i magi,
trolleri etc. och därvid skördat välförtjänt bifall. — Då man icke
ntan skäl kan påstå, att någon af Hr HArdèrs yrkesbröder här
uppträdt med sådan säkerhet och ledighet i escamotage som Hr
HArdèr, och då därjämte Hr H’Ardèrs Dimbilder m. m.
onekligen förtjena att ses, så kunna vi ej annat än rekommendera
Hr H’Ardèr till en stor publik nästa Fredag, då sista
representationen här gifves.»
Redan då, alltså, försökte man att få en levande
föreställning om människornas liv och världens
utseende på andra orter — men man fick nöja sig med:
Dimbilder, om också framställda med den allra finaste
hydro-oxigén-gas från Kungl. Polytekniska institutet i
London.
Detta var under våra föräldrars ungdom. När vi
själva voro barn, var det redan helt annorlunda. Och
därom tänkte vi berätta med ett par ord.
Jag kan mycket väl minnas, hur ett rykte spred
sig i sta’n, att det skulle, inom kort, bli en
»lantärna-majkaföreställniogpåarbetarföreningen»
Och så kom dagen eller rättare sagt kvällen. Den
lilla staden låg försänkt i mörker, stjärnorna tindrade,
i husens fönster lyste ljus och på gårdarna susade de
nakna trädkronorna, ity det var alltid om vintern.
Arbetarföreningen låg på en höjd norr på sta’n,
och dit vandrade nu i den mörka aftonen grupper av
folk, och i varje grupp var ungdomen i majoritet.
Det var mammor, systrar, tanter, mostrar, fastrar eller
jungfrur, som konvojerade. Papporna sutto allvarliga
på stadsfullmäktigesammanträde eller på krogen eller
rent av på sina kontor — men det sista har vi,
uppriktigt sagt, litet svårt att tro ändå.
Arbetarföreningen — det var teatern det. En stor,
avlång sal med en massa bänkar, som i kyrkan, på
ena kortsidan en ridå med målade schabrak och tofsar,
på andra kortsidan en plankupphöjning, som var fond,
på långväggarna fornnordiska vapen och sköldar i
målad papp och lampetter, som osade, mitt i taket «n
krona med eldröda tyghistorier på.
Nu var salen, denna gång, endast svagt upplyst,
och i stället för ridå såg man bara ett vitt, slätt
jätteskynke. Och på plankupphöjniugen stod en
fotografiapparat, och det var lantärnamajkan.
Bänkarna voro fullsatta med alla stadens bara, som
vände magen framåt men skickligt nog ansiktet bakåt
för att se dels på lantärnamajkan och dels på varandra
— och så med ens blev det kolsvart i salen, ty
vaktmästaren hade släckt lamporna, och det gick som en
susning över bänkraderna, det var ju som en
spökhistoria.
Så viskade ett par röster vid lantärnamajkan, det
surrade och lät, och så stod en ljuscirkel med ens på
det vita skynket.
— Ah!
Nu började föreställningen.
En röst sade som ur himlen:
— Ett landskap i Schweiz!
Dödens tystnad. Så står belt oväntat det
schweiziska landskapet där, stilla, orörligt; och det susar över
bänkraderna igen. Det börjas viska, enstaka högt
uttalade reflektioner höras i mörkret och framkalla
fnitter; ögonen vänja sig vid mörkret och man spanar
efter bekanta; och under tiden följa bilderna i
oavbruten rad.
Men ett tu tre försvinner ljuset och det blir mörkt.
Undran!
Så kommer en färgad kompass-ros fram på
skynket och bladen i rosen börja växla och vridas, det
hela blir som ett snurrande fyrverkeri i miljoner
färger, som kunna komma en att få kväljningar,
huvudvärk och sjösjuka.
Sälen är full av rök och kvalmigt os, och när med
ens ljuset tändes igen, dyka bleka ansikten och
klippande ögon fram ur mörkret, somliga gråta, andra se
oändligt frånvarande ut, och vid mammors, systrars,
tanters, mostrars, fastrars och jungfrurs hand myllra
barnen ut i den kalla vinterkvällen, där luften står
som glas och stjärnorna hopat sig, så att himlen är
alldeles vit, och ner för gator och gränder svinna
grupperna bort från höjden, där de i os och rök fått
ta en utsikt över världen, långt, långt bortom bergen.
Och sen lever den aftonens minne i många hjärnor,
slår rot, skjuter stam och blad och blommor i en bild
av världen, närmast lik den snurrande färgsolen, som
ger kväljning, huvudvärk och sjösjuka!
Det var i min barndom, det.
II.
Men åren gå, barnen växa upp, de komma ut och
få se den där underliga världen, och färgsolen vissnar
ner och glöms bort. Nu blir giftermål och de, som
nyss voro barn, se sig förvandlade i sin tur till pappa
och mamma; det är världens gång. Och deras små
växa upp, och land och rike kring resa nya tiders
herrar Augusti H’Ardèr, nya uppfinningars
lantärna-majka, och barnen längta alltjämt nu soin förr att få
se, hur världen och människorna se ut på andra orter,
ty det är också världens gång.
Medan alla dessa föiändringar skett hade jag varit
borta från den lilla stån, där jag genom lantärna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
