Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Pastell och akvarell,
Små teekningaf från en vaekef stadsdel
Av Hjalmar Wallander.
II. Den sista längan.
Stigbergsgatan 23.
en blick in i rummet blev man sannerligen en smula
paff. Tv därinne såg det ut som i en gammal kajuta.
I taket hängde en i minsta detalj "utförd skeppsmodell,
en back, med hissade segel, som spändes för vinden.
Den svenska flaggan vajade på förmasten och tacklen
sutto strama. Och i akterspegeln stod namnet
snirklat och i guldskrift: Mari-Ann. Vidare, längst
väggarne lanternor, lyktor, klykor, vindspel, lekare, tåg,
pa golvet målade sjömanskistor med
massiva granna järnbeslag, ankare,
loggar, hamptåg, kompasser, sextanter,
draggar; mitt i rummet ett litet bord
med bestick, pennor, sjökort, och vid
dörren det egendomligaste av
alltsammans: en här av torkade flygfiskar,
med vingfenorna utbredda till flykt.
Här bodde ett gammalt original,
kapten Kroger.
Enkeman sedan flere år tillbaka
hade han äntligen övergivit sitt
ungdoms* och mandomsliv och slagit sig
ned på landbacken, och läst magen,
som är en rendabel karl i statens tjänst,
vid upprepade tillfällen erbjudit
gubben en fristad hos sig i den moderna
våningen vid Götgatan var det lögn
att få honom iväg.
»Men svärfar far ju precis som
svärfar vill ha det! Och så får jag och
Jenny — (lottern! — pyssla om
honom vet jag!
;— Nej! svarade gubben och slöt
sig inne i sin gamla »kajuta ». Ilar trivs
jag och här stannar jag.
För ungefär tjugu år sedan ekade
de första sprängskotten vid den lilla
halvt glömda gatan. Gata, förresten!
En slingerstig snarare, backe upp och
backe ned, medgamla fiskarstugor från
sextonhundratalet, låga, små trähus,
röda plank, trädgårdstäppor och
krypin. En alldeles oupptäckt stadsdel på
den tiden, en bit av Stockholm, som
man visserligen hört talas om, men
drog sig för att närmare taga reda på,
»dom där rucklena» sade man bara.
Men där bodde idyllen i alla fall, den
verkliga idyllen. Kom man dit upp
en vacker söndagseftermiddag på
sommaren var den en genast till mötes,
med fågelkvitter i täpporna, ur de
blomfyllda små fönstren, ur de låga
skumma rummen, ur tystnaden och
blomdoften från ansade blomstersängar.
1 bergen sprungo ungarne och lekte
indianer; flockar av höns skrockade,
tuppar golo och kaniner skuttadeikring
och åto mull och tistelrötter. Ibland
ljöd klangen av en fiol, och fortsatte
man, kunde man i ett av fönstren se
en gammal vithårig gubbe lutad över en bok, vars
blanka mässingsbeslag blänkte i solen.
Den kåken stod sist i längan, men den var den
vackraste och låg inbäddad i grönska. I täppan innanför
planket fanns det både lövträd och aplar, och syrenerna
iyste vid blomningstiden på långt håll. En grå
släp-hårig angorakatt satt och spann i fönstret, som alltid
stod öppet mot södersolen, och kom man åt att kasta
Stigbergsgatan 1!).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
