Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
biografen
"Som ett biografstycke."
Det har blivit en vana, man skulle vilja
säga en ful vana, hos teater- och
litteratur-bedömarne att begagna biografen som
tillhygge mot konstprodukter, som de vilja
nedgöra. Ofantligt många belägg härpå
stå till buds, men känd sak må vara så god
som vittnad. Säkerligen skall ingen av »Bios»
läsare känna sig främmande inför typcitat
sådana som dessa: nu spelas det biograf på
operan ... hr Ranft tycks vilja taga upp
kampen mot biograferna på deras eget område,
och till den ändan har han tagit upp . . .
bokens författare vevar fram sina hjältar och
bovar som en biografrulle . . . Det
gemensamma i detta slags domar är att de alla
äro fällande, och att blotta anförandet av
epitetet biograf anses göra närmare
motivering överflödig. »Biograf» fattas som en
formel, inför vilken allt resonnemang upphör,
ungefär som inför slagordet Nick-Carter.
Huruvida tillhygget alltid drabbar rättvist,
hör naturligtvis icke till detta sammanhang;
här är blott fråga om en stillsam fundering,
huruvida appliceringen alltid är rättvis mot
— tillhygget.
Den s. k. biografdramatiken, varom vid
dylika tillfällen är fråga, lider under ordets
makt över tanken. Närmare betraktad, är
den inte väsentligen dramatisk. Dess karaktär
närmar sig mera romanen. Vill man gå den
riktigt in på livet, blir den kanske till sist
en illustrerad roman, där illustrationerna
trängt ut texten så när som på rubrikerna
och en eller annan förklarande not. Utöver
detta har den illustrationernas rörlighet,?den
har liv och livets uttrycksmedel är handling.
Här anknyter den sig åter till den »verkliga»
dramatiken eller — ty vi tala här om det
»stora» biografdramat och icke om de små
humoreskerna i levande bild — till den
klassiska tragedien med sin lika klassiskt
formade uppgift att »rena åskådarens känslor
genom medlidande och förfäran».
Allt nog, biografstycket har sin art, som
väl erbjuder analogier med andra konstarter
men i sin självständiga sammanfattning av
dem gör sig gällande som egenart och ställer
krav på att bli bedömd i enlighet därmed.
I och med detsamma är det och erkänt, att
produkter av andra konstarter, i den mån
de söka närma sig biografdramats egenart,
kunna karaktäriseras genom påpekandet därav
och belysas genom angivande av
beröringspunkterna, men de äro icke blott och bart
därigenom deklasserade. I och med det förra
kan rättvisa skipas eller orättvisa begås åt
ena eller andra hållet, i och med det senare
sker enbär orättvisa åt biografkonsten.
Men är det då så mycket att undra över,
att denna orättvisa så ofta, snart sagt
dagligen, begås icke blott av konstbedömarne
av facket utan även av en stor utav dessa
påverkad bildad allmänhet? Knappast,’ och
anledningen härtill är inte biografkonsten
men väl vissa företeelser — eller
reminiscenser därav — inom biograf-rörelsen. Genom
ett okultiverat reklamväsen, ett lika enfaldigt
som enformigt utpuffande av obetydligheter
eller smaklösheter såsom kinematografiens.
femtioelfte underverk, genom skriande
pla-kater på vaxkabinettens smaknivå sörja
biografrörelsens olycksbarn för att hela
familjen blir chikanerad. Dessa ytliga fenomen
falla starkt i ögonen, och — osagt om
proportionen därmed är riktigt träffad — nio
och nittio rättfärdiga få umgälla den ene
obotfärdiges försyndelser. Då proportionen
tidigare kanske snarast var den rakt
omvända, så är det begripligt, att den litterära
och teaterkritiken kommit att anse det under
sin värdighet att taga annan befattning än
avståndet från hela konstarten, ja, enständigt
vägrat att erkänna bela arten såsom konst.
Om nu detta förhållande är begripligt, så
är det icke mindre nedslående. Den
biografkritik, som hittills förekommit, har med
några undantag varit — under all kritik.
Antingen har den tagit sin uppgift helt och hållet
»von oben» och gudbevars tolererat ett och
anrtat, eller också har den saknat de allra flesta
förutsättningarna för kvalificerat bedömande.*
* Nyligen såg jag en »kritiker» tilldela den
kända filmskådespelerskan Henny Porten en manlig
huvudroll och utlåta sig däröver. Måtte
biografstyckena först och fränrst bli kvitt den kritiklösa
kritiken, vars enda sällhet är att den »icke ser ocli
dock tror!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
