Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biografen .176
Kinetofonpremiär i Wien.
Sora bekant bar sedan länge den frejdade
uppfinnaren Thomas Edison ställt som sin
uppgift att skapa en ideal kombination
mellan kinematografen och grammofonen. Dessa
hans bemödanden äro redan av gammal
dato, och mångfaldiga tidningsnotiser ha
redan haft att berätta om den lyckliga
lösningen av detta problem. Nu har, som
bekant, den nya uppfinningen för första
gången demonstrerats på kontinenten i Wien
inför en skara inbjudna honoratiores, bland
dem vår minister i Wien baron Beck-Friis.
En separatföreställning i Ischl i
societets-salongens lilla teater bevistades av
Österrikes åldrige monark, kejsar Frans Josef.
Om premiärens förlopp följa vi reportaget
i en tysk facktidning.
Namnet kinetofon förklarar uppfinningens
innebörd: en förbindelse av kinematograf
och fonograf. Till synes något alldeles
självklart; man behöver bara tala in i . en
grammofonupptagningsapparat, medan
kinematografen vevas omkring.- Det låter mycket
enkelt, men därifrån och till den kinetofon,
som nu fprevisats, är inte vägen kortare än
mellan dèn unge Watts tékittel och det
första lokomotivet.
Under många och långa år har Edison
arbetat på denna kombination, ända från
det ögonblick, då den första kinoapparaten
och den första fonografen utsändes i
marknaden. Men det ville icke lyckas. Talrika
svårigheter reste sig i hans väg. Aldrig
ville bild och ton stämma. Det tycktes vara
alldeles omöjligt att åstadkomma den
absoluta synkronismen, d. v. s. samtidigheten.
Sångaren sjöng, och kinograf och fonograf
upptogo samtidigt. Men på en bråkdel av
en sekund stämde det icke, och medan
tenoren upplät sin mun till höga c, var tonen
redan förbi eller hade ännu icke infunnit
sig. Och scenerna i sin helhet läto sig aldrig
upptagas. Redan av den grunden att den
vanliga fonografiska upptagningsapparaten
nekade att tillfredsställande göra tjänst. Den
krävde nämligen att de uppträdande talade
direkt in i tratten, och gjorde de det, så
fick man. otäckt stela och löjliga kinobilder.
Men Thomas Alva Edison ger sig icke.
Ännu aldrig har han uppgivit ett försök,
som han börjat på med, även om alla
objektets svårigheter och nycker sammansvurit
sig mot honom. Också denna gång gav
icke denne utomordentlige, till sitt yttre så
torre och obetydlige man, efter. Edison har
en gång gjort slagordet: »en procent inspi-
ration och nittionio procent transpiration äro
tillsammans geniet». Och Edison har nu
transpirerat så länge, till dess han gått i
land med kinetofonen. Den uppdelas i två
uppfinningar. Först måste en fonografisk
upptagningsapparat konstrueras, som var så
känslig, att den ordentligt reproducerade,
även om man icke talade in i den, utan
t. o. m. talade med ryggen åt den. För
fyra år sedan var han färdig med den saken.
Apparaten var perfekt och upptog alla
kraftigare ljud i en omkrets av tolv meter.
Nu kom den andra och vanskligare delen
av uppfinningen: synkronismen, den
absoluta, mekaniska överensstämmelsen mellan
de båda upptagningsapparaterna. En till
synes rätt enkel skruvmekanism
åstadkommer den fotografiska apparatens reglering
av fonografen. Upptager fonografen, så är
också kinografen, som är i elektrisk
förbindelse med denna, i verksamhet.
Förstummas fonografen, så stoppar på samma gång
linsén. Och allt detta sker automatiskt,
oberoende av mänskliga misstag och
skröpligheter. Siamesiska tvillingar, av vilka den
ena utan prut måste göra vad den andra vill.
När vid den europeiska premiären i
Beetho-vensalen i Wien professor Spatenka,
generalsekreteraren i den vetenskapliga klubben,
slutat sitt idérika inledningsföredrag, voro
åhörarne ännu alltjämt synnerligen
skeptiska, fem minuter efteråt voro de
överväldigade och t. o. m. uppskakade. Som
alltid, då man har det sällsynta tillfället att vara
det första vittnet till ett betydelsefullt framsteg.
Den första bilden visade en för
Sydamerikas räkning upptagen scen. En herre i
frack uppträder i en salong och håller
föredrag över kinetofonen. I början blir man
en smula störd av den bakom duken
uppställda fonografens surrande, men snart har
man icke öra längre för detta biljud, man
sitter stel av förvåning. Mannen, som man
ser framför sig, lever belt enkelt. Gör den
spanske sydamerikanarens livliga och en
smula löjliga gester, rullar med ögonen, och
skjortbröstet höjer sig. Och ban talar. Inom
kort glömmer man bort att han inte lever,
utan säger ofrivilligt för sig själv: »En
mycket osympatisk herre, han riktigt spottar
fram orden». Sydamerikanaren företar nu
praktiska demonstrationer. Han blåser på
ett instrument, och man inte hör bara, utan
nästan ser, bur tonen utvecklas; hundar
rusa skällande in i rummet, mannen blåser
och trumpetar, det är ett helvetiskt larm —
så blir det mörkt. Och människorna se på
varandra och säga: »det är som en saga».
Den andra bilden. Figurer i mer än kropps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
