Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN 196
Ingeborg Holm.
Det är roligt att ibland möta ett filmdrama,
som verkligen vill något, som är värt att vilja;
ej blott stundens nöje eller sensationens spänning.
Och för filmkonsten som sådan är det ovärderligt
att man någon gång lämnar bion med allvar i sinnet
och riktad med nya kärlekskrävande tankar. Ett
sådant stycke är Ingeborg Holm, och därför är den
opposition, som väckt å det kränkta ämbetets vägnar,
så torr och uddlös. De, som själva sitta i glashus,
må gärna haj a till och skrika, om en sten faller
och ingalunda tendensiöst karrikerade innehåll
och det berättigade uppseende det väckt, nu
endast litet om filmen, som vi ha all anledning
att önska en lång och vid verkningskrets över allt i
vårt land, där kanske på sina håll det icke är sä
fullkomligt och välbeställt i detta avseende, som
det officiellt påstås vara i huvudstaden. Må man
sedan allt för gärna beslå stycket med en och
annan oriktig detalj från lokal synpunkt, det iir
på det hela det kommer an, det kärlekskrav mot
Begraunlngen.
att ett skådespel i ord eller bild säger ifrån att
det, då det gäller värden av den oförtjänt eller icke
ens förskyilt fattige, icke är nog ined den kallt
och mekaniskt verkande slentrianen? Sådana äro
de tankar, som Ingeborg Holm inger, och man
tycker att Nils Krook, skådespelets författare,
och Svenska Biografteatern, dess lyckliga
iscensättare, skulle tackas, ej häcklas för dem.
Dessa ord må vara nog om styckets gedigna
Ulü g|uhbääöen.
bonum». Med olyckans annalkande blir icke endast
författaren, men också regissören fullt i sitt esse,
och en rad av bilder följa, som med sitt rättframma,
kärva och i ett par episoder ute i naturen vackert
svenska språk berättar det skuldlösa armodets
gripande saga. Ända fram till den hemska, men
ack, så naturliga slutpunkten: vansinnet, vars intn ck
den snälla, men egentligen litet betydande,
försonande epilogen knappast kan försvaga.
! koloniträdgården.
den fattige, som där rent och klart predikas och
aldrig kan predikas för mycket. Den, som ändå
tar illa vid sig vid åsynen, väl bekomme!
Filmen som sådan var det, ja . . . bra och intet
annat än bra. Den samhälleliga miljön och styckets
egenartade ton genast träffade, knappast ens i den
otacksammare exposén från »lyckans» dagar i sina
heminteriörer lidande av det minimum av
internationell schablon, som för så många av
film-konstens verk blir ett oundgåeligt »commiine
ned i deras närhet eller de känna sig träffade,
den skuldlöse, den rent viljande är aldrig nöjd
med vad som är, men strävar till det bättre. Och
att vår fattigvård ännu dras med missförhållanden,
som kunna bättras, vem kan förneka det? Behöver
man för övrigt ha hunnit så långt som till
åtnjutande av denna fattigvårds välsignelser för att
veta att personligt utmyntad hänsyn, takt och
ömhet ej bruka falla på den ’obemedlades lott
från deras sida, som mer hava? Och är det orätt
Ruktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
