Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frusna och förfrusna växter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den tron var länge allmän, att den förfrusna
växtens liv eller död berodde på om upptinandet gick fort
eller sakta, så att växten kunde räddas, om den fick tina
upp långsamt. Men numera vet man, att, om växten ej
dör vid isbildningen, det vanligen ingenting betyder, i
vilket tempo töprocessen går.
Utan betydelse är det yttre mediet dock ej, ty
resistensen beror i viss mån på temperaturen före frostens
inträdande. Det framgår t. ex. av försök, som gjorts
med vitgröe och korsört. Exemplar av dessa växter
sattes vintertid i varmhus efter att oskadda ha tålt en
temperatur av —9° C. Då de efter fjorton dagar togos ut
igen, fröso de ihjäl vid —7° C, under det att andra
exemplar, som hela tiden stått ute, ej togo någon
skada. Man har också funnit, att groddplantor förfrysa
lättare, om de uppdragits vid +20° C, än om de växt
upp vid +8° C. Den varma luften gör alltså växterna
till veklingar, som stupa, då de överraskas av köld. En
dylik »bortskämdhet» är också orsaken till den dåliga
vinterhärdigheten hos utsädesvaror från länder med
relativt milda vintrar, och därför sår ingen jordbrukare i
vårt land numera rödklöverfrö från Italien och
Frankrike eller höstvete från England, ty plantbeståndet går
vanligen till större delen ut under vintern, om det ej
helt förstöres.
Det är också en allmän regel, att växter eller
växtdelar desto lättare förstöras av frost, ju spädare och
vattenrikare de äro. Bokens och ekens löv bli brunsvedda,
om temperaturen en vårnatt går under 0°, men höstetid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
