Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Adlersparre, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 ÅDLERSPARRE, Georg.
bjuden att bli en af de Aderton i Svenska Akademien.
Medlem af OldskriftSällskapet i FKöpenhamn år 1835.
Grefve Adlersparre gifte sig år 1810 med Fröken Lovisa
Linroth f. 1784, dotter af Capitainen R. S. O. Carl Axel
Linroth och Lovisa Regina Geijer. Med henne ägde han
fyra barn; nemligen en dotter och trenne söner, hvilka ingått
i Svenska Armeen (se nedanföre).
Georg Adlersparre, eburu icke utan fel, hade hvad man
egentligen menar med en stor charakter. Stor i allt stort,
kunde han likvisst synas obetydlig i det obetydliga. Enkelhet,
krvaft, allvar och godhet utgjorde grunddragen i hans själ.
Det rätta, eller noga taladt, hans begrepp om det rätta,
var den Compass, efter hvilken han styrde sin väg till målet
— hvilket också icke svek honom. Han var det lösta
problemet af hvad de gamle menade med ”en man för sig.” I
djupet af sitt väsen hatade han lycksökeri, flärd och
skrymteri, samt allt -hvad man förstår med småsinthet. För
Fåderneslandet tycktes vara hans valspråk och enda syfte;
Sveriges välgång ansåg han som sin egen,
Då Adlersparre invigdes i planen till Revolutionen, gaf
han endast under trenne för honom ärofulla villkor dertill
sitt samtycke, nemligen att intet blod skulle utgjutas,
intet folkupplopp uppväckas och krigshären icke utföra något
annat än åstadkomma riksdagens sammankallande. Sålunda
blef Adlersparre, såsom Carl XIII skämtande kallade honom,
”en äkta revolutionsmakare”, kanske i ädlare mening än hvad
med detta uttryck var menadt. Från hvilken planen till
revolutionen egentligast utgick, deröfver hvilar en slöja, som
kanske icke engång efterverlden sjelf förmår lyfta. Från
Adlersparre var det åtminstone icke, och han yttrar sjelf ") derom
följande: ”Jag behöfver ej berälta, att mot hösten 1808 en allmän
misströstan om Fäderneslandets räddning och ett deraf
uppkommet lika allmänt missnöje började råda i alla
Medborgare-classer. Denna sinnesförfattning var rådande äfven i
Vermland, der jag under den förflutna sommaren fört befälet.
Ståndsperson, Bonde, Befälhafvare och Soldat sågo intet slut
på lidandet och förstöringen. Mer och mindre tydhiga vinkar
från landets och arméens mest aktningsvärda män, att Rikets
frälsning borde försökas, voro ej sällsynte och ej svära att
förstå. Jag bör bekänna, att jag med mindre liflighet än de
”) Historisk Tafla öfver Gustaf IV Adolphs sednaste regevingsår
pid. 98.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
