Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almlöf, Nils Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALMmLÖF, MNils fVilhelm. 151
verkar, att göra honom, endast såsom staty, till ett
angcnämt föremål för betraktelsen. I vissa roller, der han varit
lyckligt maskerad, t. ex. såsom Wallenstein, Salvator Rosa,
Shakspeare (i Komedien ”Shakespeare kär”), är han ett studium
för målaren. Hvad man kan anmärka, är en viss stelhet i
venstra armen. — H:r Almlöfs talorgan är fast och stark;
icke i samma mån smidig, men likväl, genom en väl beräknad
hushållning, ofta mägtig af ett lifligt och öfverraskande uttryck.
H:r Almlöfs talang, cj lika vidsträckt och spänstig som
originell inom sin gräns, är företrädesvis bestämd för
tragedien och det romantiska skådespelet; men kan ock i
melodramen eller andra dramatiska af-arter med fördel utveckla sig,
så snart någonting antingen tragiskt, eller vildt och dristigt,
der framträder. När han har att framställa de olika
skiftningarne af det tragiska, så är han merendels utmärkt lycklig
både i den klassiska och romantiska genren; ej mindre såsom
Appius och Sylla, än såsom Othello och Hugo (i ”Skulden”).
Redan genom de yttre företrädena af en regelbunden
kroppsbildning och en sträng, plastisk hållning, egnar sig hans spel
i hög grad åt det efter antiken bildade sorgespelet, hvilket
jemväl har behof af den lugna kraft, som E:r Almlöf så
mycket lyckas alt gifva sin aktion.
I det moderna eller så kallade ”romantiska” skådespelet,
torde Englands och Spaniens författare, samt deras
efterbildare, företrädesvis passa. Othello återgifver han med stor
framgång; som Macbeth skulle han säkert blifva ännu
förtrväffligare; törhända ock som Hamlet, åtminstone i vissa nuancer
af denna mångsidiga charakter. I Schillers stycken är han
visserligen ock förtjenstfull; Leicester, Frans Moor,
Wiallenstein äro onckligen väl gifna, och ha stundom bögst
interessanta ögonblick. Emellertid saknar Leicester något af
statsmannens finbet, den H:r ÅAbergson så väl återgaf; Frans
Moor har ej allt det poctiska, som tillbhör honom;
Wallenstein har ej alla mellanfärgerna, som Schiller vetat att deråt
gifva. Öfverhufvud gäller om H:r Almlöf, (hvad som gäller
om alla hans samtida på Svenska scenen, med undantag till
en del af H:r Torslow), att han ej fullkomligt kan uttrycka
det rent poetiska af rolen; ej beller alltid de fina
skiftningar, som förekomma mellan känslans starkare utbrott.
Deremot är han så mycket mer beundransvärd i framställningen
af det kraftiga och bestämda, starka skuggor och dagrar,
stränga conturer. Således i Heugos voll i Miällners
namnkunniga sorgespel. Här är hans trviuwmf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
