Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Alströmer, Jonas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅLSTRÖMER, Jonas. 137
hån Commerce-Råds namn och heder, med säte i Collegium,
så ofta han kunde vara närvarande, men först 1747 tillades
honom den med en sådan tjenst förenade lönen, och detta var
också den enda direkta lön, som Alström af staten någonsin
uppburit. År 1748 Riddare af den då nyligen inrättade
Nordstjerne-Orden; år 1754 adlad, då han förändrade namnet till
Alströmer. Vettenskaps-Akademien hedrade honom tvenne
gånger med en minnespenning; första gången 1753, i
anledning af Schäferiernas införande, andra gången 1759, då han
såsom dess ålderman der förde klubban. Ar 1756 keslöto
Riksens Ständer att på Stockholms Beurse låta uppresa hans
buste af brons. Bröstbilden blef modellerad af Archeveque,
gjuten af Meyer och ciselerad af Adams, men icke uppstäld
förrän 1790. På picdestalen af Svensk grön marmor läses:
Jonas Alströmer Artium Fabrilium in Patria
Instaurator.
Denne de Svenska slöjdernas fader var af medelmåttig
längd, starkt byggd, men mera musculös än fet. Ilans
rundlagda ansigte var alltid gladt och vänligt; ögoncn eldiga,
lifliga och fulla af qvickbet, i ordets gamla svenska bemärkelse.
I utvärtes hänseende föreföll han dock kall, så att många
ansågo honom för känslolös, men han var det blott mot
fiender och afundsmän; sedan han en gång fattat en plan,
afskröcktes han aldrig af hinder; hans företag voro icke foster
af ögonblickets flyktiga entbusiasm, utan af en lång och mogen
öfverläggning, derföre var han så mycket mer ihärdig, och
behöfde ock till deras utförande i ett land, der han hade att
kämpa med fördomar och trögheten af våra administrativa
former, all den trygghet, låvgsamhet och seghet, som var
honom egen. Rädde man honom att afstä från elt beslut, i följd
af mötande svårigheter, svarade han me det gamla
ordspråket: ”Kärran går väl, fast bor. knarrar”: berättade man honom,
att den eller den förnäme mannen vore hans hätskaste fiende;
svarade han fryntligt: ”jag beklagar, atlt dén herrn icke känner
mig. Gjorde han det, skulle han vara min bästa vän, liksom
jag är bans”. Mot sina underbafvande var han mera en fader
än en husbonde, snarare för eftergifven än för sträng. I mat
och dryck var han målttlig, tobak och brännvin nyttjade han
ej, utom någongång i sällskap; men hans bord, hvarvid dea
engelska matredningen följdes, stod öppet för alla resande, och
det var hans högsta nöje att beledsaga dem i sina verkstäder.
I umgänge var han glad och vänlig; jagt och spel
inkräktade aldrig något af hans dyrbara tid, till byars förökande han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
