Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artedi, Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AntEDI, Peter, 259
sin Ichthyologi, dernäst sysselsätta sig med undersökningen af
nyssnämnde växt-familj.
Men ödet hade annorlunda beslutat. Artedi hade i det
närmaste slutat sin Fisk-beskrifning öfver Cebas Museum, då
han en afton, d. 27 Sept. 1755, blef buden till qvällsvard
bhos sin gynnare. När han nu sent på natten skulle återvända
till sitt qvarter, förvillade han sig på de mörka, honom föga
bekanta gatorna, och föll i en vattengraf, ur hvilken han
följande dagen upptogs död. Så omkom, i en ålder af trettio
år, en af Sveriges yppersta lärde, hvilken tycktes varit bestämd
att jemte Linné dela thronen i Naturens riken, men som
ändock, oaktadt sin ungdom, gått till efterverlden med den äran,
att i Ichthyologien vida hafva öfverträffat alla sina föregångare.
Verlden, som icke kunde begripa en så ren och från all
egennytta skiljd vänskap, utspridde det ryktet att Linné, af
fruktan att blifva fördunklad, sjelf skuffat sin vän i canalen.
En så ohygglig saga, hvilken likväl gick i lång tid äfven i
Sverige, behöfver ingen vederläggning: det är nog att nämna
altt han då icke, i en bok som utgafs få år derefter och i ett
land der :denna sorgliga händelse tilldragit sig, skulle vågat
skrifva: ”ego tertio die, per Conterraneum meum cl. Soblberg,
de Amici inopinata morte tristissimum accipiens nuntium ab
Horto Hartecampensi Amsteledamum peto.” Vid sin ankomst
såg Linné med grämelse sin väns stelnade lik, med blåa,
bleka och skummande läppar. Värden, till hvilken den döde var
skyldig en icke obetydlig summa, hvilken sedermera ansenligt
tillväxte genom kostnaderna för en begrafning, hvarvid ingen
kostnad blifvit sparad, hade satt sig i besittning icke allenast
af manuscripter och den öfriga ringa qvarlåtenskapen, utan
äfven, med Magistratens tillstånd, af sjelfva liket. Allt hvad
den gamle Apothekaren ville gifva, var femtio gyllen, ehuru
den aflidne, under den tid han arbetat för Cebas räkning ,
lefvat på sin egen bekostnad; men denna summa var på långt
när icke tillräcklig, och Linné, som efter en lång resa och i
ett främmande land för närvarande icke sjelf ägde några
tillgångar, hbefann sig i största förlägenbet. Väl föreslog den
snikne Holländaren att låta värden verkställa sin bhotelse, att
sälja qvarlåtenskapen, då han sjelf ville för en sannolikt
ringa penning, emedan få eller inga andra älskare af sådant kram
funnos i Amsterdam, inropa Manuscripterna och sedan låta
Linné deraf få del. Men denne, som fann detta råd både
illfundigt (cornutum), oanständigt och vådligt, vände sig till sin
ädle och storsinnige gynnare, Georg Clifford, hvars
bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
