Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norberg, Matthias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 Norberg, Matthias.
en allmän beundran. Man förtjustes ända till svärmeri af
— Talaren. Läsaren torde erinra sig den skildring
Lindfors deraf lemnat i sin förträffliga Memoria Matthiae
Norberg, derur vi hämta några drag, oförmögne att återgifva
originalets skönheter. Så ofta N. uppträdde som talare,
heter det, hänförde han sina åhörare ända till förtjusning.
Orsaken dertill lag ej blott" i de ord, vi ännu kunna läsa
i de tryckta talen. Dertill bidrog lika mycket hans högst
interessanta personlighet. Dock läter den makt han ägde
öfver sina åhörare någorlunda förklara sig, när man läser
bans skrift. Han hade bildat sig ett eget latinskt språk *).
Man kunde märka, att ban var Taciti, Livii och den yngre
Plinii lärjunge, men man märkte också, att han lärt ut; att
ban nu var en sjelfständigt bildad talare, som kunde sägas
täfla med sina mönster. Der var något andlrutet †) i
tankarna, ty de jagade hvarandra och den ena nya ideen
liksom trampade den andras häl. Der var något couperadt †)
i bilderne, ty de trängdes om rummet, kastade nära intill
hvarandra, som bergen och sjöarne i Norrland. Men der
var dock en inre naturlag, som sammanband så sannt och
innerligt det hela till ett lefvande helt, att allt det nya,
storartade, originella dock egde classisk formfulländning;
derigenom att det bibehöll logisk reda, grammatisk klarhet
och esthetisk skönhet. Med fåordigheten förenade ban
likväl en stor omvexling i uttryck. Med enkelheten i detta
uttryck förenade han ett hänförande behsg oeh med
egendomligheten deri sammanknöts en verklig rikedom af bildel*
och glanspunkter. Hans tal var för rörligt för att liknas
vid en målning; del var nästan en poesi, och det tycktes
som det vid uppläsandet sprang, ett bildskönt barn, ur bans
likasom inspirerade själ. Han belyser ej föremålen med
granskningens fackla, utan med snillets blixt; ban
öfverta-lar ej som eu vän, han befaller som ett majestät.
och hänförde ungdomen, afskrefvos som mönster (många förvaras
ännu) oeh snart försökte ynglingarne sjelfve åstadkomma dylika. IV.
var dock ej egentligen "kalliedeikarl." lian lät vanligtvis
ynglingarne i nedre katbedern försvara sig så godt de förmådde, och
tillade lian något, blef saken dermed ej synnerligen utvecklad. Han
svarade alltid kort ofta fyndigt, äfven då svaret innebar föga för
ämnet. Då ban ventilerade disp. de poëmate Ujobi, slet Resp. ondt för
att bevisa Auctors sats, att Iljobs bol; var äldre än SJosis böcker.
Då ban slutligea tystnade och 1’ræses måste taga till ordet, sade ban
blott: niliil est antifjnnts anliquissimo.
*) "Nova guttura fingit et ora", sjöng Lundblad om bonom 1784.
†) Transitus in sermone ccler, præruptus, anhelus. TVoneV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
