Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - c. Grefliga ätten till Södermöre - 14. Oxenstierna, Axel Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 OiixiTiiniti, jixtl Gustafsson.
mem, hvilken han skall hafva förjagat ur sitt slott och
sjelf der inqvarterat sig. Detta öfverensstämmer dock föga
med 0:s annars erkända moderation och likgiltighet för ståt
och flärd i sitt enskilda lif. Så voro hans i Stockholm och
på Tidön uppförda lioningar vida anspråkslösare än många
andra hans kamraters. I Tyskland deremot och på sina
ambassader måste han, enligt tidsandan, inrätta sitt
lefnadssätt på en helt annan fot; hans honing liknade der ett hof
och liksom Wallenstein hade han adelsmän ibland sin
uppvaktning. Också föreställde han der en furste; såsom en
märkvärdig händelse, värd efterverldens hågkomst, anför
han sjelf, att Tyska Riksfurstar på Tysk botten begärde
och erhöllo förläningar af en Svensk Adelsman. Om han af
en sådan ställning något skulle låtit förblända sig, vore det
ganska menskligt, men beskyllningen bar blott blifvit yttrad
af fiender. Ho kan föröfrigt klandra, att ban fann sig ärad af
en Gustaf Adolphs vänskap och förtroende, och att han
ville det hans råd skulle aktas af en uug Drottning, som i
klokhet var motsatsen af sin store fader? Möjligt kan dock
vara, att ban frambar dessa råd med något för litet
undseende och för mycken sträf het. Säkrare är, att Christinas
fåfänga deraf sårades; att bon i honom såg en sträf Mentor,
en gammalmodig, pedantisk formalist, hvars ok hon ville
undandraga sig. Derföre vann hos henne lätt den tanken
insteg, att Adler Salvius vore en lika skicklig Diplomat,
men förstode bättre att i skrift fatta sina tankar, hvilken
mening enligt 0:s förmenande stödde sig derpå, att hans
ovän i sina embets-bcrättelser tidt och ofta plägade citera
Plautus och Terentius. Hufvudsaken var, att hon hos denne
nykomling fann en större mjukhet, en blind lydnad för alla
sina nycker. Visade åter O. en mer än vanlig
eftergifvenhet, tyddes det som falskhet; hon var nog låg, att bakom
hans rygg skrifva till hans fiende, Salvius:
"Riks-Cancel-leren gör sig nu ganska ödmjuk, men rjuidquid est, timeo
Danaos et dona ferentes. Jag finner alla dagar, huru pä
lionom sannas Taciti ord om Tiberius: "jam Tiberium
cor-pus, jam vires nondum dissimulatio deserebat." Öppet
talade hon i Rådet alt skicka bort den besvärliga
förmyndaren såsom sändebud till Hamburg. Detta ’ uteblef väl, men
hon aflägsnade dock åtskilliga af slägten och gjorde Salvius,
sonen Johans fiende, oaktadt fadrens protester, till RiksRåd.
Axel O. hade i utvärtes hänseende en reslig gestalt*)
och vördnadsbjudande hållniug; ansigte och växt fylliga;
*) Fryxell, VIII. 2. sid. 86.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
