Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pechlin, Carl Fredrik, Frih. v. Löwenbach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Picmlih, Carl Fredrik.
Pechlin endast rar ett instrninent i Hattarnas händer för att
bedraga och ruinera både Mössorna och Hofvet. Ty ännu
var jag i den fulla öfvertygelsen, att detta parti bland
nationen (Hattarna) gick ut på att afsätta kongliga familjen."
Af conspirationen 1750 till fördel för Konungahuset
drog P. en blodig fordel. Då Puke i Rosenkammaren afluggt
sådana bekäunelser, alt beslutet om Brahes och Hårds
arresterande deraf blef en följd, skyndade Pechlin att omhvärfva
den sednares hus med poster till häst och fot, men Hård
bedrog dem ocli undkom*). Brahe åter, som ansåg saken
för mindre farlig oeh litade på sin börd, flydde icke. I
sjelfva verket ville Fr. Gyllenborg, det rådande Hattpartiets
då varande chef, icke heller blodsutgjutelse, men P. påckade
derpå och tog af enskilde hederslöfte om blodsdomens
förkunnande **). Detta öfverensstämmer med en uppgift i de
Knösiska anteckningarne, JU 3, enligt hvilken P. A. Örnsköld
förmäler sig hafva hört af en pålitlig Mössa 1757, att P.
var mest vållande till Erik Brahes död, och detta mest af
personlig ovänskap till Drottningen. Genom detta injagade
ban skräck bos alla, och gjorde sig känd såsom den
kraftfullaste och djerfvaste bland Hattarne, som den tiden voro
fientliga mot Konungamakten. Likväl gjorde ban sig en
förtjenst af att icke hafva låtit sakerna komma till det
yttersta; ty enligt hans egen berättelse var det han, som
sommarn efter blodbadet hindrade afskaffandet af kungliga
värdigheten, hvilket allvarsamt skulle komma i fråga, sedan
uppdagadt blef att de kunglige sjelfve voro revolutionens
egeutlige ledare. Derföre, tillade han, hade han fått
ovänner!, men stod fast i den öfvertygelsen, att emedan gemene
man hade så mycken vördnad för Konunga-namnet, behöfdes
en skuggkonung, att rikets vidd dessutom ej tillät annat
regcringssätt, att vi hade alla detsamma besvurit, att
skickliga landshöfdingar i annat fall kund^ göra sig enväldige,
ja ärftlige i hvar sin provins under främmande makters
beskydd ***). Annars, mente ban, hade det nu varit en lätt
sak att afskaffa kungadömet, hvilken åsigt dock motsades af
sagesmannen J. W. (förmodligen Frih. H. J. Wrede,
ordförande i 1756 års bloddomstol).
Huru i en annan teckning om 1756 års män†) kan
sägas, att Pechlin, såsom äunu ung (ban var dock redan 36
*) De la Gärd. Arch. XVII. 0. #*) Ders. sid. 10.
***) Knös bandar. Anekdoter N:o 2; ungefär detsamma yttras
ock i Woltematska baiidskr. Anekd.
i) Skand. SaJlsk. llandl. XIII. 511.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
