Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Piper, Carl Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
Piper, Carl Carls ton.
"Frihetens" ingående kunde ej Grefve P. hugna sig af
mycken ihågkommelse. År 1717 hölls en vanlig parentation af
Prof. Fabian Törner i Upsala öfver den förre Cancelleren,
tryckt in fol. s. à. och Grefvinnan lät Karlsten slå en
minnespenning af 0 lod, der omkring bilden läses: C. Piper R.
S. R. M. Senat. Consil. Stat. et Sup. Maresc.; å andra sidan
som sinnebild en klippa trotsande brusande stormvågor,
deröfver läses Tamen. altior. exstat. (Likväl uppstår den).
Natus a. 1647. Obiit 1716. Arbetet säges vara Karlstens
sista och sämsta (Berch).
Vi kallade Grefve Pipers helsning till sin Grefvinna,
att hon ej borde honorera hans vexel, obegriplig. Ar det
ett drag af storhet — eller snålhet? Ansåg han sig
numera ej kunna öka sin och familjens förmögenhet, om han
ock återkom, kanske snarare blottställd för ett moraliskt
tvång att använda sin stora rikedom till andra fångars
ut-lösen och dylika patriotiska uppoffringar? Ville han
derföre hellre förlefva en kort ålderdom i fängelset, viss att
lemna en rik ätt efter sig, än komma lös och se hoppet om
en greflig Pipersk ätt af stor rikedom försvinna? Eller var
det verkligen patriotism? Var det för att afböja "Czarens
vidare prejerier" i lösningsväg ? Vi kunna då ej neka
storheten i en sådan charakter. Det är Regulus, som frivilligt
väljer bojor i Carthago *).
Piper hade hög tanke om "adligt blod", ehuru sjelf
homo novus; till och med högre än K. Carl XII. Det är
dock ej en ovanlig företeelse. Skalden Oxenstierna log åt
den adliga ifvern hos
"Sillen, som adlades i går."
Grefve Piper hade sjelf berättat för Nordberg, som likväl
ej i sin historia införde anekdoten, huru han
recommende-rade Grefve Axel Oxenstiernas sonsonsson, den siste af
grenen, men som, enligt hvad Grefve A. F. Skjöldebrand hört,
var en odugling. Då hölls följande samtal: Gr. P. Det gör
mig ondt om den unga Oxenstierna, som jag såg på
middagen hos Creutzen i går. Konungen. Hvad felas? Han är
ju hos Creutzen och för en månad sedan blef han Corporal
*) Till folksägen bland ståndspersoner har öfvergått, att
Grefvinnan, hvars snålhet anmärkes i uppsatsen till Handl. rör. Skandin.
Hist. VII D., ej velat lösa honom. Var llolling en ärlig budbärare?
Och borde Grefvinnan föröfrigt ha följt en mundtlig helsning,
kommen till henne genom tredje man, då det gällde blott ringars
värde i hennes juvelskrin, för hvilka mannens lif borde räddas?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
