Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rosenadler, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ros 6 N ADLER, JoluM. 203
och (len yppiga ljudfulla försatsen motsvaras af en ordknapp
eftersats. Dock röjer sig merendels i denna korthet ett
ordval, som äfven tjusar örat, och en tankvigt, som gör
kraftigare intryck, ah ljudets rhythmiska fulltonighet. Skulle man
äfven der och hvar, uti endera af en långhildad menings
hufvudafsatser, eller i hegge, tycka sig finna phrasens
fyl-lighct och numerus med afsigt tillkallad* för att genom
formens symmetriska ståt motväga en föregående eller
efterföljande period, som har innehållets företräde; så må man ej
derföre strängt bedöma en Talare, hvilken, mindre än andra
i behof af detta bländverk, också vida mindre än andra har
användt det. Felet hörde till tiden, från hvars inflytande
ingen författare, huru sjelfständig och kraftfull som helst,
är alldeles fri."
"Det nyssnämnda maneret, alt börja pareutationer med
framställning af det allmännas olyckor, mcdförcr
naturligtvis under läsningen af flera sådana Tal, obehaget af en
tröttande enformighet. Man hör dock göra rättvisa ät den
talent, som lyckligt bemödat sig, att med vexlande
mångsidighet mildra den, och detta gäller onekligt om begge de
store medtäflarne. Särdeles har Upmark uti inledningen till
sorgtalet öfver Odelstjcrna visat, att maneret ej fjettrat hans
uppfinningsgåfva. Han öppnar Talet med cn majestätlig blick
pä den verldsomfattande gemenskap, som i de mest åtskilda
länder och folkslag förenar vishetens och lärdomens vänner.
Ibland utmärker han sig äfven genom öfverlägsen fyndighet,
att i Talets slutdel eller epilog uudvika den trampade
stråten: en egenskap, som hos hans samtidiga, till och med hos
Lagerlöf, saknas. Ett och samma Tal (parentationen öfver
Spegel,) belönar läsarens uppmärksamhet med exempel af
inledningens, utan matthet och flärd, utbredda rikedom och
slutets sinnrika korthet. I det förra stycket ses ett skakadt
hjerta och en upprörd pbantasi, lika som jagad af dödens
ängel, störtande tömma sin ymnighet i periodens vidd och
rhytmens stridare fart: i det sednare lugnas känslan och
inbillningskraften af en strimma från det eviga ljuset, af
frids-helsande anderöster från höjden: och snillet känner,
tillbedjande, gränsen för all mennisko-vältalighet. Man stötes
likväl ej af samma talares dristighet, att i sista orden öfver
Caslovius, med tonen af en religiös ironi, vexla detta heliga
Ibema. "Despicit ex alto inanes hominum curas et magni
con.iminis magnas plerumque nugas. Ridet infinitos labores
et vigilias nostras, ridet honores et dignitates, et mortales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
