Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rosenstein, Carl von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
K o s k n s t k i k , Carl von.
Erkebiskop R. hade ett angenämt utseende, som ända
intill hans lefnads slut bibehöll ungdomens lifliga pregel. I
umgänget var han underhållande, glad och lättsam; ban
egde i hög grad lättheten att oförberedd tala; skada endast
att denna dyrbara gåfva ej var förenad med nog takt, ty
dels förlorade ban sig ej sällan för mycket på bredden,
dels älskade han att krydda sitt föredrag med skämt,
infall, små historier och anekdoter, hvarmed hans minne
försåg honom i outtömligt antal; dessa berättade han också
mycket väl, men anbragte dem i tid och otid, icke blott i
sällskaper, utan äfven i Comiteer, Akademier och offentliga
tal. Vid högtidligare tillfällen misslyckades ban alltså ofta
nog som talare, men vid mera enskilda, der sådant var
passande, hörde man honom gerna och med nöje. I det
enskilda lifvet kunde det knappt finnas en mera underhållande
värd och en trefligare sällskapsman. Pastorskuset i Kumla
i hans tid hörde man länge derefter prisas som ett ideal: och
denna tid ansåg han sjelf som den lyckligaste i sin lefnad.
Oaktadt sin nedlåtenhet, sin anspråkslöshet och sin
medfödda vänlighet saknade R. dock icke aristokratiska
sympathier: man anmärkte, att han mer Hmgicks med adelsmän
än med sitt eget stånd, och alt han oftare böd officerare än
prester. Hans eget väsende var också en sammansättning
af prest, adelsman, offieer och landtman; ty äfven
landtlif-vet älskade ban och ansågs sjelf som en ganska skieklig
landtbrukare efter rationella grundsatser. Men — påstod
man — hushållningen slutade, sedan skörden kommit i
ladorna. Dock icke så, att hans hus var slösande och
yppigt; snarare tyckte man, att han lefde mindre gästfritt än
sin företrädare på erkebiskopsstolen. Men god och välgö->
rande understödde han många, särdeles talrika anförvandter»
barn; dock räcker icke delta till, att förklara, buru ban
kunde komma i en skuld, som vida öfversteg hans
tillgångar, soin förbittrade hans sednaste lefnadsår och som
slutligen nödgade honom att draga sig på landet och iakttaga
den största sparsambet. Under ett fyrtiofyra-årigt
äktenskap, under omvexlande mulna skiften och under tider då
hans maka, annars ett förträffligt fruntimmer, .periodiskt led
af sinnessjukdom, erhöll R. tillfälle att utöfva en christens
hufvuddygdcr, undergifvenhet under Försynen och tålamod;
han bar sina sorger med manlig själ, och upphörde aldrig
att vara en öm och kärleksfull make. Fadersglädjen blef
honom förnekad; men i sitt hus var han dock — med
undantag af de sednare ären — omgifven af en skara »ng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
